Göteborgsposten – 15 december 1869, sida 2

Ett silfverklingande skratt från Honoria tycktes besvara hans tankar och bekräfta hans misstankar. Föga drömde han om att detta skratt var tillgjordt för att bedraga den ondskefulla Lydia Graham, som nyss yttrat några ord i afsigt att såra lady Eversleigh. Baroneten höll sin häst något bakom vagnen och bevakade sin hustru med svartsjuka och harmsna blickar. Lydia Graham hade äfven tagit plats i denna vagn, och det blef fråga om hvilka herrar som skulle åka jemte de två damerna. Många eftersträfvade detta privilegium och det var ett lämpligt tillfälle att utveckla qvinligt koketteri. Miss Graham försummade det ej, och efter ett kort lifligt samtal mellan denna dame och en ung glop som var arfvinge till ett peerskap, tog den högadlige ysglingen plats midtemot den fashionabla skönheten. Den andra platsen var fortfarande obesatt. Baroneten väntade med pinsam otålighet för att se hvem som skulle intaga denna plats, ty bland de herrar som grupperat sig omkring vagnen befann sig äfven Victor Carrington. Sir Oswald behöfde ej vänta länge. Han skar tänderna i svartsjukt raseri då han såg den unge läkaren stiga upp i åkdonet och intaga platsen midtemot lady Eversleigh. Han ansåg det afgjordt att det var på ladyns inbjudan den unge mannen intog denna hedersplats. Han föreställde sig ej ett enda ögonblick, att det var på uppmaning af Lydia Graham som läkaren stigit upp i vagnen. Så var det likväl. — Kom till oss, mr Carrington, hade Lydia sagt. Jag vet att ni är väl bevandrad i landskapets historia och