Göteborgsposten – 15 december 1869, sida 1

samt under det lady Eversleigh tillbragte sommaraftonen i sina egna rum, sorgset grubblande på sin mans ovänlighet. Det var en person, till hvilken sir Oswald Eversleigh under vanliga förhållanden helt visst skulle ha vändt sig för att få tröst, och denne person var hans gamle bepröfvade vån kapten Copplestone. Men de svartsjukans marter, som plågade honom, borde ej uppenbaras ens för hans trogne vän. Det skulle vara en bitter förödmjukelse att för någon öppna de blödande sår, som så yyligen tillfogats hans hjerta. Om kapten Copplestone hade befunnit sig nära sin vän under dessa sorgens timmar, skulle han kanhända i något obevakadt ögonblick ha ryckt baronetens hemlighet ifrån honom; men under den sista veckan hade kaptenen nödgats hålla sig på sina rum tillfölje af ett våldsamt giktanfall och sir Oswald hade ej sett sin vän, utom vid de korta dagliga besök han aflade hos honom för att fråga efter hans helsotillstånd. Kaptenen njöt dock en omsorgsfull skötsel under sin sjukdom. Ej ens lady Eversleighs eget själslidande gjorde henne glömsk af sin mans sjuke vän. Hvarje dag, och flera gånger om dagen, erhöll kaptenen något nytt bevis på hennes uppmärksamma omvårdnad. Oberäknadt hennes naturliga böjelse att vara öm mot de lidande, fanu hon nemligen ett nöje i att visa sig uppmärksam mot sin mans värderade vän, och det förekom henne som om hon genom att visa sin vördnad för honom på visst sätt bevisade sin tillgifvenhet för den man, hvilken tillfölje af någon hemlighetsfull orsak höll henne på ett sådant afstånd.