Göteborgsposten – 15 december 1869, sida 1

man intagit nytt kolförråd från några med facklor belysta pråmar stucko vi ater ut till sjös och rakrovaterna mot sin vilja började på nytt sina evolutioner på det gungande däcket eller i sina hytter. På bredagen voro vi tätt inne under Stromboli mot hvars steniga stränder brottsjöarne fräste och på Lördags e. m. kl. 3 voro vi åter i närheten af land. Ovädret hade hindrat Said att g igenom det smala vasset mellan Sardinien och Korsika och derföre måste vi arbeta oss fram norr om sistnämnde 6. Det land, som vi sågo, var den lilla ön MonteChristo, som Alexandre Dumas omgifvit med en så romantisk gloria, att till och med våra af sjösjukan värst anfäktade kommo på benen för att få se stället, hvarest romanlljelten fann sina skatter och inrättade sina fabelaktiga grottor, hvari han trakterade sina gäster med ÅhAlschis. Det började lida mot slutet af resan. Söndagen på morgonen dykade Frankrikes kust upp ur vågorna, vi passerade Toulon med dess stora flotta, betraktade med en lätt örklarlig fröjd den klippiga stranden ända tills vi sköto in mellan holmarne vid slottet If och omsider vid middagstiden lato ankaret falla i Marseilles hamn, i det vi med jubel helsade husraderna längs qualerna öfver hvilka Notre Dame de la Garde höjer sitt hufvud på kalkstensklippan. Marseille roade sig. Det var hvilodag och zenom La Cannebire brusade en liflig menniskomassa, då vi körde till hotellet, de flesta ännu mer eller mindre yra i hufvudet efter den sistförflutna veckans oupphörliga gungning. Otverallt blef man bestormad med frågor om Suezkanalen, om de lysande festerna vid dess öppnande, om dess rentabilitet, om det var sannt att alla fartygen stött på grund, om Lesseps i förtviflan tavit litvet at sig o. s. v., o. s. v. i det oändliga island en stor del af de till Suez inbjudna fransmannen rådde en oförklarlig lust till att förlöjliga icke allenast hela töretaget, sådant som det nu föreligger utan äfven tanken på, att det någonsin skall kunna bära sig äfven om stora kapitaler tillskjutas och inom en tidrymd af tlera år och denna böjelse för att på detta sätt behandla Lesseps mäktiga ide afspeglar sig isynnerhet i några vissa, sjelfsvaldiga utländska tidningar, hvilkas korrespondenter från Suez för öfrigt icke en gång gittat att genomsegla hela kanalen, utan föredragit att på khedivens räkning ligga och roa sig i Kairo, der de grundligt studerat italienska operan, det franska balettsällskapet och Cirkus Rancys konstberiderskor, under det att de samtidigt kokat ihop dåliga ordlekar öfver Lesssps, Suezkanalen och aktionärerna i töretaget. Att stämningen bland de sistnämnde är en smula orolig, kan emellertid icke nekas. Detta kan måhända allrabäst karakteriseras genom ett svar, som en af de större aktic-egarne gat mig vid festen i ISmailia på några af mig framställda frågor. Ualft leende anmärkte han: Jag skall endast tör er upprepa ordalydelsen af ett telegram som jag idag afskickade till min agent i Paris; jag telegraferade: Admirable mise-en-scne; — hVendez!, hvilket i fri ofversättning skulle kunna låta så här: Väl dekoreradt, syperbt serveradt — men sälj aktierna medan tider är! Aktionärerna ba nemligen en viss känsla af att detta oerhörda arbets i en mening ännu endast står vid sin början och uti de nyligen firade, lysande testerna endast voro fingervisningar för att göra verlden underkunnig om hvad Suezkanalen kan bli för Egypten och verldshandeln. De förflutna veckorna ha i hvarje hänseende varit sådane, att man svårligen någonsin skall få se dem upprepade. Hvar och en, som endast har velat det, måste ha lemnat Egypten riktad med en mängd nya och intressanta intryck. Skizzböckerna aro stinna af notiser och utkast, hvilka först längre fram kunna bli utarbetade!