Göteborgsposten – 14 december 1869, sida 1

gjorde samma intryck på andra som på honom sjelf. En person hade funnit läkarens uppmärksamhet mot lady Eversleigh anstötlig och i de tydligaste ordalag talat derom. Men sågo andra saken i samma ljus som lydia Graham och han sjelf? Han beslöt att göra sin nevö några frågor rörande den mans karakter, som en hjertlig ingifvelso förmått honom att inbjuda till sitt hus — en ingifvelse som han nu bittert ångrade. — Er vän mr Carrington är mycket uppmärksam mot lady Eversleigh, sade sir Oswald till Reginald med ett fåfängt försök att synas helt likgiltig; iakttager han i allmänhet ett sådant sätt mot damer? — Tvärtom, min bäste onkel, sade Reginald med en likgiltighet som var lika väl spelad, som hans slägtinges syntes konstlad; Victor Carrington hyser i allmänhet det djupaste förakt för det vackra könet. Han egnar sig åt kemiens vetenskap, som ni vet, och tillbringar i London sin mesta tid i sitt laboratorium. Men då lady Eversleigh är en så öfverlägsen person är det ej underligt att han beundrar henne. — Han beundrar henne således mycket? — Ofantligt — om jag får döma af hvad han sade då han först blef bekant med henne. Han har sedan blifvit mera förbehållsam. : — Åh, verkligen. Har han sedan blifvit mera förbehållsam? frågade baroneten, hvars misstankar fingo näring af hvarje ord som hans nevö yttrade. — Ja. Jag förmodar han tror att jag torde ha någ on