Göteborgsposten – 14 december 1869, sida 1

— —— —— AA Den mycket primitiva perronen liknade ett slagfält, hvarest det fäktades med armbågar, käppar och paraplyer och der de fallna representerades af koffertar, nattsäckar och resväskor, som lågo kastade rundtomkring. Man bestack stationskarlar, poliskonstaplar och andra tjensteandar för att få plats för sig och sina saker, men ingenting halp. Waggonerna fullproppades och utanför lägo ändå hela berg af rese-efkekter, under det att egarne till dessa utstötte förbannelserå på alla möjliga språk. Man satte till den ena våggonen efter den andra. Dörrarne till dessa voro visserligen igenlåsta, men så snart ett par fellahs göra min af att flytta en vagn från det ena spåret till det andra, störta passagerarne sig hufvudstupa in genom de öppna fönsterna och fylla vagnarne innan de ännu fått sin plats på det långa tåget. Omkring kl. 8 gafs omsider signal till afgång och tåget satte sig i rörelse, under det att åtskillga resande måste afvakta bättre tider. På kartan finnes upptagen en jernbanlinie direkte från Suez till Kairo, men det är en gammal linie, som på sin tid blef så föga begagnad att den alldeles förföll och detta är orsaken till att man nu är tvungen att resa utmed de tre sidorna af en fyrkant för att komma till Kairo, hvarest man i alla fall efter beräkningen borde vara kl. 2 på dagen. Turen blef emellertid betydligt längre, men den var lyckligtvis så intressant, att det dröjde en stund innan man började bli otålig på fullt allvar. Förbi skymtade först Lacs Amers (Bitter-sjöarne), så passerade vi en mångd små stationer och nådde omsider Ismailia, fyrkantens ena hörn. Alla tältlägren hade brutit upp och man såg sheikerna och pascherna bereda sig till hemresan med allt sitt pick och pack. Så kommo vi ändtligen igång igen och sågo fram på eftermiddagen för första gången efter vår ankomst till Egypten frodiga, gröna betesmarker, stora palmträd och arabiska byar. Nilvattnets verkningar visade sig öfverallt. Alldeles invid jernrägsskenorna betade bufflar och får, åsnor och kameler lastade med säckar drefvos fram och de svartbruna bikupor eller jätte-mullvadshögar, som man såg inåt landet, skulle föreställa arabhyddor. När man första gången ser en arab-by, får man ett intryck af att den blifvit härjad af vådeld. De svartbruna småhögarne eller underligt fy rkantiga lerklumparne med små hål i, hvilka ligga huller om buller mellan imponerande palmtråd, se precis ut som ruinerna af en afbränd dansk by. Man miste vänja sig vid tanken, att der verkligen bo menniskor, innan man kan bli förtrolig med den. Så är emellertid förhållandet. Klimatet gör att araben endast behöfver en efter våra begrepp ofullständig bostad. Regnet generar honom icke och när Nilöfversvämningarne ega rum, måste han vara beredd på, att den hydda, som han bebor esomoftast kommer att stå till hälften under vattnet, under det han iden tiden måste lefva och vistas uppe på taket, som vanligen är platt som ett golf samt betäckt med spånor och någonting, som mycket liknar sopor. Frågahonom emellertid om han vill undvara dessa öfversvämningar och han skall blifva mycket förvånad öfver ditt tal. Det är just dessa öfversvämningar som skapa hans existens genom att befrukta hans jord; han ser gerna att hyddan står under vatten en lång tid, ja, till och med att det feta Nilvattnet stiger så högt, att han blir tvungen att sätta sin hustru och sina barn på sina bufflars nackar, hänga husgeråden på deras horn och drifva dem framåt, idet de halft simmande arbeta sig fram på de alltid högt anlagda smala vägarne, dem han är öfvad i att taga reda på under vattnet. Invid sjelfva Nilen kan man under en sådan öfversvämning understundom få se en hel bys befolkning uppklättrad på bufslar, hvilka simma mot det torra landet, intilldess hyddorna åter kunna tagas i besittning och så högt som Nilen i år har stigit, har den icke stigit på många år. Att dessa eländiga lerhyddor suga vatter till sig i mängd och derigenom sedermera bli fög behagliga och helsosamma vistelseorter, följer af sig sjelft. , ) Landskapet blef allt lifligare. Man märkte att man närmade sig en stad och vi stannade vid Zagazig, (två timmar efter tiden) hvarest färskvattenskanalen till Ismailia och Suez — denna välsignelse för dessa landsträckor — börjar. Det var fyrkantens andra hörn. En måltid stod uppdukad; tåget från Suez till Alexandria hade hunnit upp oss och medfört de i Suez qvarlemnade, som på nytt började striden om platser i waggonerna, sedan hungerns kraf blifvit tillfredsställdt. Åter rullade vi fram på skenorna, men långsamt, mycket långsamt. Ett par tåg foro förbi oss, mörkret föll på, de stackars konduktörerna i sina högst defekta kostymer bestormades med så många frågor, att deras af naturen svartbruna ansigten blefvo ännu mörkare, till slut höllo vi oss alldeles stilla på vägen. Passagerarne uppstämde ett tjut, men det halp icke och först 12 timmar sedan vi lemnat Suez kommo vi fram till Kairo. Se det kallar jag ett express-tåg, snöflade en amerikanare då vi omsider hoppade ur på den stora, festligt smyckade perronen och på nytt började att strida för att få våra koffertar etc. utlemnade. I glänsande illumination låg den stora, vackra orientaliska staden framför oss, ett brokigt virrvarr af menniskor, åsnor och åkdon hvimlade på torget utanför stationen. Om ett par timmar skulle balen börja på slottet och det gällde således att icke förspilla tiden såvida man önskade att få vara med på denna den sista festen, som vice-konungen gaf med anledning af Suezkanalens öppnande. Nio af stadens förnämsta hoteller stodo till hans europeiska gästers disposition och med min koffert på en åsna och mig sjelf på en annan höll jag mitt intåg i Kairo, i det jag galopperade genom de upplysta, af talrika menniskomassor uppfyllda gatorna, genom äreportar och under blomsterguirlander fram till det s. k. Frankerqvarteret, hvarest det stora Oriental Hotel ligger på det präktiga torget Esbekiek. Jag var lycklig nog att få rum der och var en stund derefter åter ute i hvimlet på väg till vicekonungens förnämsta slott, det s. k. Nil-palatset. — — ——:mdDJ— I slnarda mma infrvek nå andra 80