Göteborgsposten – 13 december 1869, sida 1

——— ————— — en talrik publik omkring sig och det var nästan liså egendomligt att se på de spelande och sjunande musikanterna, hvilka sutto i sanden, som på den ur flickan, hvilken med balancerstång i handen öfver deras hufvuden spatserade fram och tillbaka på en gammal hoplappad lina. ltt stycke längre fram satt en man och sålde ormar och hOPPtoSssOr; han tog fram dem under blusen från bara bröstet — ett behagligt gömställe för allehanda — knep ormarne i stjerten och hade dem att sticka ut sin klufna tunga. Vid sidan af honom hade en ungdomlig trollkonstnär slagit sig ned och med sin publik samlad rundtomkring sig gjorde han de vidunderligaste konster med kulor och band. De kringvandrande försäljarne af bröd, bananas och dadlar gjorde goda affärer och för dem som icke hade råd att köpa sig dylika läckerheter, funnos tillhands majs-månglare med nilvatten i säcken af äsneskinn vårdslöst kastad öfver ryggen. Det är nemligen mycket rart för många bland fellahs att få äta bakadt bröd; en stor del af dem spisa sädeskornen råa eller gnaga på en bit sockerrör eller dylikt, det är alltsammans. Men aldrig hör man dum klaga; de äro städse vid ett jemnt, godt lynne. Egyptens klimat kräfver hvarken tak på hyddan eller många kladespersedlar och när man kan låta sig nöja med att gå på bete i en majsåker, är det ingen konst att uppehålla lifvet. Derföre får en mängd af de arbetande tellahs hvarken kost eller logis af arbetsgifvaren och det obetydliga en fellah behöfver, skaffar han sig sjelf. Han dricker en klunk nilvatten ur sin bara hand, krossar några majskorn med sina starka, hvita tänder, rullar sig ihop i en säck och sofver sedan sött i sanden. Och under det fellahs höllo måltid på detta sätt, sutto turkarne med korslagda ben i tälten, smuttande på kaffekoppen under det att utanför entoniga sånger mångde sig med ljudet af skral ande tamburiner. Så länge csaboukken (pipan) icke begagnades, samspråkade de lifligt med hvarandra, men sedan blef det tyst; man samlade tankarne under det röken insögs genom det tjocka munstycket och sedan långsamt pustades ut i lutten. Många at dem kommo långväga ifrån och derföre skulle det naturligtvis spraka om hemmet. kn stående fråga bland dem alla var: Ilur står det till med dina kameler, dina åsnor, dina getter, dina barn och din hustru? Savida det icke var fråga om en förnäm person, ty då började man med hästarne, hustrun betraktas nemligen som en lyxartikel och nämnes alltid i sista rummet. 9 Det blir rörelse på slätten; en afdelning beduiner kommer förbi. I de med höga bommar försedda röda sadlarne sitta de på sina magra hästar, hvilka dock, oaktadt sin magerhet, kunna stå ut med alla möjliga strapatser. Turbanerna, de brokiga schalarne och dukarne, de bara fötterna i safsianstofflorna, den långa bössan slängd på nacken, kort sagdt hela utstyrseln ger dessa bruna ökenryttare ett egendomligt, pikant utseende. De rida nu åstad för att kunna utföra en manöver inför vicekonungen; men för att rätt värdera dem måste man ha sett dessa evolutioner utförda i fullt sträck, understundom endast med ryttarens ena fot i stigbygeln under det han sjelf i likhet med det smidiga, senfulla djuret ligger utsträckt paralellt med marken. Och dock var detta ingenting emot, när Sheikerna samlades i de öppna tälten och stammens unge män täflade om att aflägga prof på sin färdighet. Fyra unga män möttes tll häst på något afständ från ett tält, hvari en del åskådare tagit plats. Först läto de hästarne löpa ut, i det den ene sökte komma förbi den andre, så reds i volt, under det att bössorna kastades högt i vädret och åter uppfångades, men bland alla de utförda konststyckena vann likväl eft priset; här måste man beundra både ryttaren oca hans häst. I fullt sträck satte den unge mannen sig i fart och for så häftigt och så pilsnabbt in i tältet, att man ett ögonblick trodde att både han och hästen måtte flugit ut genom segelduken på andra sidan alldeles som genom ett tunnband i en konstberidare-cirkus; men i samma nu som han befann sig inne på den lilla öfvertäckta platsen i tältet, grep han sin lans, stötte den i marken och i det han fortfor att hålla i dess skaft, for hans ädla djur med ohejdad fart fyra gånger rundtomkring i den lilla cirkeln och stod derpå stilla som en mur. Ingen annan förmådde att göra detta efter och de gamla sheikerna uttryckte högljudt sitt bifall. Under det att beduinerna roade sig med dessa och liknande idrotter, mottogo de förnäma turkarne besök i sina tält. Hvar och en som hade lust, kunde stiga inom den halfcirkel musikanter, som hade sin plats utanför ingången och som medelst en bullrande musik sökte att väcka uppmärksamhet. I sällskap med ett par andra, aflade jag sådana besök hos Ismail Bey och Achmed Bey, två allvarliga och mycket vördiga herrar, som mottogo 088 med österländsk värdighet och placerade oss på högsätena i deras med dyrbara tapeter och mattor smyckade tält. Midt i soffan satte sig ingen; denna plats står i alla hus öppen för vicekonungen. Vi kunde icke underhålla något samtal med våra värdar, men helsade efter bästa förmåga med ett fasansfullt allvar och en mängd gäster, hvilket allt ögonskenligen upptoås mycket väl. Mottagandet var fullkomligt lika hos de båda höga herrarne; under det att musikanterna dunkade på sina instrumenter med ökadt raseri gaf Bejen ett tecken till en gräskaggig turk, som stod bland en klunga muselmän på vördnadsfullt afstånd från oss och genast serverades kafte. Vi tömde den starkt partymerade drycken, fingo en parfymerad cigarr, rökte en stund under tystnad och så togo vi äter afsked under djupa bugningar. Hos Achmed Bey bjöds före kaftet en pokal med tjockt sockervatten, hvilken hvar och en af oss måste läppja på och derpå under det högtidligaste allvar räcka ullbaka åt turken. Hos Ismail Bey drog en af gästerna fram en bundt cigarrer och bjöd sin granne; 5 i I lir; brott mot etiketten kunde endast repareras dermed, att en annan, som bättre kände till seder och bruk, straxt bjöd var höga värd en cigarr ur bundten och denne tog — också efter bruket — alla cigarrerna och behöll dem; att bjudningen innebar någon annan mening kunde han icke förstå. I Det var icke lätt att få tiden att räcka till i Ismailia och knappt hade vi slutat våra visiter, förr än vi måste bege oss hem till vårt tält för att göra toilett till den stora bal, som khediven gaf samma afton. Hela staden, ja, hela sträckor låugt — —