Göteborgsposten – 13 december 1869, sida 1

är väl hårdt! Men jag vill vaka öfver det uppförande hon iakttager mot denne man. Hennos okunnighet om verlden torde ha föranledt henne att vara mer förtrolig med honom, än zällskapslifveta stränga bruk tillåta, Och dock är hon i allmänhet så förbehållsam, så värdig i sitt sätt att vara — snarare böjd att visa för mycken köld än för mycken värma. Jag måste vaka! — jag måste vaka! Aldrig förr hade sir Oswald kännt misstroendets qval. Men han var af en natur som var lätt mottaglig för impulser, som lätt gaf vika för kraften af någon allt uteslutande passion. Blindt, utan motstånd, liksom han öfverlomnat sig åt sin kärlek för Honoria Milford, öfverlemnade han sig nu åt de svartsjuka tvifvolsmål som en elak qvinnas lögnaktiga tunga ingifvit honom. Denna natt var hans sömn afbruten och feberaktig. Nästa dag började han bevaka sin hustru och Victor Carrington. Ett af misstanka uppfylld: sinove betraktar allting i ett oriktigt ljus. Victor Carrington var särskildt uppmärksam mot slottets herrskarinna. Det var ej derföro att han talade till henne eller tog hennes uppmirksamhet i anspråk mera än hans ställning som gäst kräfde, men han var alltid färdig att tjena henne med en slafvisk påpasslighet som var besynnerlig hos en vanlig gäst. (Forts.)