Göteborgsposten – 13 december 1869, sida 1

ute i öknen strålade som ett ljushaf, till den grad var allting illumineradt. Man mäste ovilkorligen tanka på en eller annan österlandsk saga, när man nu såg sig omkring; stora stjernor, solar och guirlander af eld gnistrade och tindrade öfverallt, under det att luften dallrade af musik och tusentals menniskorösters jubel. Jag kröp in i mitt tält pa alla fyra och då mina kamrater och jag, uppassade af araberna, stodo fullt påklädda i de drägter som den vestliga civilisationen anbefaller, när man skall på bal och i svart frack, hvit halsduk och chapeau mecanique åter krälade ut genom den låga utgången och sedan skakade ökendammet af oss, föllo vi alla i skratt öfver det löjliga i situationen. Slottet strålade som ett fepalats i den af tropiska växter öfverfyllda trädgården, mellan hvars gigantiska träd konstgjorda frukter strålade, och genom tusentalsjäskådare och täta leder af soldater tågade vi fram till portalen, hvarest testmarskalkar i svarta kläder och röda fewer mottogo gästerna. De praktfulla salarne voro öfverfyllda, dock mest af herrar. Der funnos europ6er i civila och militära galauragter och österlänningar i fotsida kaftaner, der funnos svarta hattar och turbaner i öfverflöd. Omkring kl. 11 anlände khediven och kort derpå hans furstliga gäster. Att kejsarinnan EugEnie var öknens lejoninna faller af sig sjelft; hon såg strålande ut i en rik, körsbärsfärgad sidenklädning, besatt med diamanter, svarta blonder och spetsar och med en hel skattkammare af juveler på hufvudet och omkring halsen. Man rörde sig af och an i de glänsande salarne till långt fram på natten, och souperin som serverades omkring midnatt, i en för detta ändamål särskildt uppbyggd ofantlig pelarsal, svarade emot allt det ötriga. Men huru mycket der än fanns att beskåda i sjelfva salarne, så var en blick ut genom fönstret på öknen, Timsah-sjön, den föartadt upplysta staden med dess hus och trädgårdar, på platsen närmast slottet med de vakthafvande beuuinerna sittande i sanden framför sina hästar, med soldaterna, de halfnakna fellahs och negrerna, som sofvo i sanden eller värmde sig vid de brinnande facklorna, ändå en ännu mera ovanlig syn. Hela tatlan var så egendomlig som den endast kan vara vid en fest i öknens hufvudstad. På den af månen belysta vägen gick jag i den tidiga morgonstunden tillbaka till tältet, utanför hvar: ingång Mohamed låg och sof under det att raketer och bengaliska eldar från ett fyrverkeri, hvilket hade räckt i fem timmar, ännu fortfor att stiga mot skyn. Man berättar att-ändå en hel mängd lusteldar, hvarmed Timsah-sjön skulle varit belyst, et par aftnar för tidigt flugit i luften och man uppskat tade deras värde till c:a 40,000 fres. Det har vari ett långt dygn och om ett par timmar skall resar genom kanalens andra hälft gå för sig.