Göteborgsposten – 13 december 1869, sida 1

4444 TTA— 5 —— 3n— ——— — eställas medelst pantomim, tills vi på vår besgå ingo oss en arabisk uppassare till, som kunde närot franska. Wahomed hette han; en liten melankolisk pojke var han; han var hemma i den lilla byn Serapenm vid Suezkanalen, hade kommit till Ismailia för att se på festen och hade nu, på äkta egyptiskt mancr, blifvit pressade till tjenstgöring. Mahomed var påpasslig som en hund och låg som den på vakt i sanden framför tältet för att ge akt på att ingen störde oss eller tog våra saker under det vi voro ute för att se oss om i Ismailia. Ilan tjenstgjorde som en komplett lås för det öppna tältet och hade godt tillfälle att fungera som sådant, då vi naturligtvis allra minst höllo oss hemma i det qvafva och upphettade tältet. Den första utflykten från färskvattenskanalen, der, som sagdt, vårt läger var uppslaget, gjordes på åsnor och upp till Ismailias lifligaste qvarter, det s. k. franska qvarteret; men att se franska kafcer och butiker, parisiska frisörsalonger och Cafe chantants intresserar, äfven om gatans befolkning är en helt annan än i Paris, lika litet i Ismailia som att gapa på de stora kontoren, Lesseps eleganta hus eller vicekonungens slott. Vid hamnen, der fellahs ligga i sanden, eller på den breda väg, som sträcker sig genom hela staden är det allaredan roligare att vistas och derföre trafvade vi snart ditåt på Våra små langörade djur under det att negerpojkarne satte i väg bakom och uppmuntrade dem till raskare traf med käpprapp och det monotona, sjungande Ah-alh!Der sägos förnäma, unga damer i hvita, luftiga ridågter med kulörta slöjor galoppera framåt på arabiska hästar med fladdrande manar och svansar, hvar och en åtföljd af en svart nubier med röd fez, en hvit, veckrik blus, som lemnar armar och ben bara samt med ett slags marskalksstaf i handen. Denne följer sin herrskarinna till fots och synes lika så litet kunna bli trött som löparne framför ekipagerna, hvilka ila före den snabbaste häst för att varna de promenerande, då det är omöjligt att förnimma rasslet af vagnshjulen i den mjuka sanden. När vagnen håller stilla hjelper han ut de åkande och sätter sig derpå på vagnssätet, i det han torkar sin panna med näsduken, som han under språnget håller hopkramad i venstra handen; under det värsta solbaddet far han omkring från morgonen allt intill aftonen, understundom flera mil in i öknen. De simla hyrvagnarne ha som löpare en liten arabeller neger-gosse draperad i trasor, men hvarje vagn måste ha sin. Der ser man också negerkavalkaderna, de kaftedrickande turkarne utmed vägen, leder af paraderande soldater till fots och till häst, polissoldaterna och paschorna i svarta rockar utan krage och röd fez, hvilka makligt ligga utsträckta i sina små, med förridare försedda vagnar. Der är ett lif och ett stoj isynnerhet idag. då Ismailias redan förut ganska stora befolkning blifvit tillökt i så väsentlig grad. Ismail Pascha kör förbi i en liten faötong med två grå hästar för; han synes icke göra något vidare uppseende. I en Char-å-banc, dragen af 8 dromedarer, som trafva åstad så snabbt som deras kroppar tillåta, sitter en del af khedivens äster; man lägger mest vigt vid det ovanliga anspannet, men alla vända sig om då kejsarinnan Eugenies höga gestalt synes till häst. Hon galopperar förbi på en hvit hingst med sin svit af damer och herrar; öfverallt der hon ilar fram, följes hon af ett doft sorl af beundran. Åsnorna återlemnas till sina egare; för att pröfva på allt hvad öknen har att erbjuda, bestiga vi dromedarer och fortsätta på dem vår tur. Detta är icke någon beqväm ridt och den som har anlag för sjösjuka bör alldeles icke inlåta sig på den; på den klumpiga sadeln högt upp i luften och med handen på det simpla grimskast, hvarmed dessa melankoliska öknens söner styras, känner man sig ungefär som i en båt på toppen af en vå och när djuret slutligen lägger sig ned och under ett egendomligt, klagande brummande viker i hop sina ben ungefär som man fäller ihop en tumstock, erfar man en känsla som om man befunne sig på ett fartyg i storm. Man kan icke se ett sådant djur vandra genom sanden med en tung börda på ryggen, med halsen framsträckt och med de jemförelsevis små, blinkande ögonen i det nickande hufvudet utan att skåda framför sig en förkroppsligad bild af öknen med hela dess ansträngande och mödosamma lif. Men i trots af allt, som man ser på denna tur genom staden, erbjuder sandöknen på den motsatta sidan om den, på hvilken vårt läger ligger, dock det största intresset. På den ha Sheikerna från såväl närmaste som fjärmaste trakter uppslagit sina tä:t och inrättat sin hushållning vid sidan af paschorna, som inkallats hit från hela riket och som i sina provisionella palatser hålla öppen taftel för alla, som vilja gästa hos dem. Med dem har hitkommit en del at de olika byarnes betolkning, hvilka äter fört med sig sina hästar, kameler, åsnor och getter. Man måste antaga att vice-konungen önskat se menniskor från rikets alla kanter här för att ge festdagen i Ismailia den rätta glansen och egendomligaste bakgrunden, och ett ord at honom är ju nog! Icke ens Jelfherrskaren öfver Ryssland eller någon annan curopeisk makt skulle ha djerfts fira en vigtig tilldragelse inom deras resp. länder på samma sätt som vice-konungen af Egypten högtidlighållit Suez-kanalens öppnande. IIvilken furste skulle väl ha vågat inbjuda gäster och undfägna dem på sådant sätt, att — som dett allmänt pästas — dessa festdagar i Egypten kosta mellan 40 och 50 millioner francs Sådant der gör endast endast en man, som kan kommendera ut 2000 arbetare i öknen för att bana en väg åt en flock gäster, som önska att bese det ena eller det andra minnesmärket, som låter 5000 man rifva upp den redan nästan färdiga vägen till en by och sätta denna under vatten på det att samma resande gäster under deras färd uppåt Nilen icke skola komma under fund med att tillfällig sjukdom och nöd alldeles förlamat allt lif derstädes, så att de resande i stället fingo se dessa 5000 personer ligga i långa rader utefter den nya en, då de med anledning af öfversvämningen icke kunde ta sig fram till sina hem, kort sagdt en man, som kan säga: IIela landet med allt hvad deri är, är min egendom! Der midtöfver på sandslätten kan man tillbringa manga timmar utan att tröttas. Man behöfver icke en gång flytta på foten, ty bilderna passera förbi er i mängd. En flock arabiska gycklare hade samla