Göteborgsposten – 13 december 1869, sida 1

ö ting strängt i hans ton och Honoria såg på honom med förvånade blickar. — Jag finner intet större nöje än att göra er till viljes, sade hon i det hon aflägsnade sig från pianot. Hon satte sig vid ett af borden och öppnade en portfölj med skizzer. Hennes hufvud var lutadt öfver portfeljen och hon tycktes fördjupad i betraktandet af ritningarne. Då sir Oswald kastade en flyktig blick på henne, kunde han se att hon var sårad, och han — den ömme maken, den hängifne älskaren — nalkades henne dock ej. Hans sinne var oroadt — hans tankar förvirrade. Han gick ut på terrassen. Der var allt stilla och lugnt; men den lugna och vackra aftonen utöfvade ej något mildrande inflytande på sir Oswald. Hans hjerna var upphettad. En innerlig kärlek kan knappt existera utan en då och då framträdande benägenhet för svartsjuka. Ända tills denna afton hade hvarje känsla af svartsjuka blifvit lullad till ro af den lycklige äkta mannens förtroende för sin hustru; men i afton — blott ett par ord, skenbarligen uttalade i all bekymmerslöshet af en person hvilken, såsom sir Oswald trodde, ej hade något motiv till elakhet, hade väckt den slumrande passionen och friden hade flytt från hans hjerta. Då sir Oswald passerade förbi det fönster vid hvilket han lemnat Lydia Graham, hörde han denna unga dame tala till någon. — Det är verkligen anstötligt, sade hon; hennes koketteri för dender mr Carrington är verkligen alltför tydligt, ehuru sir Oswald är för blind att märka det, Jag