Göteborgsposten – 13 december 1869, sida 1

fru Charlotta Elisabeth Wennström 1. Askling, fr avd Dec. Stockholm. — ————— — På Suer-kanalen. Af Robert Watt. (Ur Dagens Nyheder). II. Öknens hufvudstad. Ismailia d. 18 Nov. 1869. Det är måhända en något djerf förutsättning att antaga att mina bref regelbundet skola inträffa i hemmet, isynnerhet som man dagligen är i tillfälle att se huru oregelbundet allting här går till. Emellertid har jag nu fått i mitt hufvud att min näst föregående korrespondens På Suez-kanalen-lyckligen anländt till Danmark och att jag och mina läsare stannat vid kanalens utlopp i Tims ah-sjön (Krokodilsjön). Natten tillbragtes på den öfverfyllda ångbåten på bästa möjliga sätt och när solen gick upp belyste hon ett däck fylldt af resande i de förunderligaste grupper och draperingar. Det fartyg, som stött på grund och spärrat utloppet för oss föregående aftonen var icke, som man i början trodde, en engelsman utan vår egen kamrat La Peluse, som emellertid nu blifvit flott igen. Vår ångare eldade upp och tidigt idag på morgonen sköto vi genom kanalens stilla vatten förbi vicekonungens smakfullt anlagda lilla lustslott, som man har till höger om sig och hvarifrån man kan öfverskåda hela den pittoreskt belägna sjön, vid hvars stränder öknens hufvudstad Ismailia har vuxit upp. Ett par uniformerade ryttare sutto på pucklarne af sina med brokiga täcken och sadlar försedda dromedarer; det var skildtvakterna utanför slottets ingång ut mot kanalen. Snart förlorade vi dem ur sigte, vårt fartyg ångade in i sjön och lät ankaret falla mellan eAile och en mängd andra, flaggbeprydda fartyg, som kommit före oss. Sjöns stränder lågo krithvita och belysta af solen: man befann sig i hjertat af öknen, der sanden än höjde sig till en rad vågformiga kullar, än brant stupade ner i djupa klyftor och groctor, än åter sträckte ut sig i oöfverskådliga slätter, öfverallt var det endast sanden, den oundvikliga sanden, man hade framför sig. Midt i dessa enformiga omgifningar sågs den underbara ökenstaden Ismailia, hvars konungapalatser, stora offeniliga byggnader, talrika plankbutiker, usla arabhyddor och ofantliga tältläger lågo framför oss i ett brokigt virrvar. En liten ångare lade till på sidan om Thaboroch en del af passagerarne sattes i land. Icke mången stad i verlden kan uppvisa ett motstycke till den färgrika och vexlande tatla, som utbredde sig framför landstigningsbryggan och de närmaste stränderna, ja, utan tvifvel skall Ismailia sjelf aldrig komma att utveckla ett sådant lif. Tusentals fellahs i sina långa blå eller hvita rockar, med sina grå tätt åtsittande kalotter på hufvudet svärmande omkring på alla sidor mellan allvarsamma turkar i sida kattaner samt iklädda turbaner, nakna bruna och svarta barn, zuavliknande egyptiska soldater, beslöjade fruntimmer och främlingar från alla Europas länder, under det att Ismailias eleganta verld från bejväma ekipager med negerkuskar och löpare bakefter, fran ryggen af sina muläsnor och präktiga hästar, ögonskenligen gladde sig öfver att se staden i sådan rörelse. Vi lade till vid landstigningsbryggan; en svärm af trasiga italienska arbetare och utsvultnu fellahs stod färdig att störta sig öfver vårt bagage, men den vakthatvande polis-soldaten i blå zuavkostym, med en lång, krokig sabel vid sidan och med en piska af rhinocerosskinn i handen, rensar platsen rundtomkring oss. Det var isynnerhet piskan, som gjorde god verkan och hvarje gång han svängde den i luften, tumlade fellahs under skrik och skratt baklänges, i det de rullade öfver hvarandra i vild förvirring. Det var ett förfärligt skriande och skrålande på alla kanter, och luften gaf genljud af ett larm, som i ordets egentliga mening kan kallas obeskrifligt. Solen kastade sina brännheta strålar från den molnfria himlen ner på de uppspända paraplyerna, de med brokiga sidendukar betäckta hufvuden. Man märkte granneliga, att man befann sig i Orienten. Ändtligen nalkades en välfödd turk, ett slags förman för den omtalta klungan magra och halfnakna rellahs, och anmälte att vagnarne voro färdiga. bellahs kröpo in emellan de tunga koffertarne och kappsäckarne och inom kort voro vagnarne fullastade. Dessa utgjordes af några högst primitiva fordon, som endast bestodo af ett par långa bräder på fyra laga hjul, förspända med två muläsnor, en neger i bara skjortan grep tömmarne och svängde den förfärliga piskan, passagerarne kastade sig upp ofvanpå bagaget, fellahs trafvade vid sidan, i vildt galopp och under det sedvanliga skränet bar det af fram emot regeringspalatset, hvarest inqvarteringssedlarne skulle hemtas. Palatset bröt genom sin smakfullhet och soliditet af mot de omkringliggande kojorna som en kraftig och elegant europe emot en fellah. I tradgården framför palatset, som var uppfylld med österländska praktväxter, stodo i täta klungor khedivens gäster, dels för att vänta på biljetter och inhemta upplysningar, dels för att vänta på frukosten, som serverades i en stor sal i sjelfva palatset ätvensom i ett närbeläget jättetält; flera tusen gäster bespisades här dagligen och de finaste viner flöto i strömmar. På min biljett stod det: Campement de Motaza — M:r Lapierre, Commissaire — Tente N:o 75. Mulåsnorna sattes åter i rörelse och efter en tröttsam åkning i den brännande solhettan lyckades det mig slutligen att hitta reda på det fjerde tältlägret vid färskvattenskanalens strand, hr Lapierre, som hade uppsigt öfver den och tältet, som jag skulle dela tillsammans med två andra. Vi fingo två araber till vår uppassning; de hemtade madrasser, vatten och liknande nödvändiga saker, men allt måste i ting strängt i hans ton och Hor