Göteborgsposten – 7 december 1869, sida 1

sjukan ej lätt att uppvårka; men för en sådan man är en skugga af misstanka, ett ord af förtal mot den varelse han älskar pinsamt som döden. Reginald Eversleigh hade deltagit i alla sir Oswalds och hans hustrus nöjer och tidsfördrif. Alltsedan hans ankomst till slottet hade han varit med dem öfverallt; för tillfället var han den ende gäst som fanns i slottet och baroneten var för artig för att lemna honom ullena. — Efter den tolfie skola vi ha en mängd ungkarlar till gäster sade sir Osw.ld, och ni skulle komma att trifvas bättre, hoppas jag, Reginald. Till dess får ni nöja er med vårt sällskap. — Jag är mer än nöjd dermed, min bäste onkel, och längtar ingalunda efter era ungkarlsvänner, ehuru jag är öfvertygad om att jag skall trifvas väl i deras sällskap då de komma. — Jag väntar äfven hit åtskilliga vackra flickor. Minns ni Lydia Graham, syster till Gordon Graham. — Ja, jag minns henne fullkomligt väl. — Jag tror att ni brukade kurtisera henne litet smått. Sir Oswald och lady Eversleigh togo plats i vagnen, Reginald red vid deras sida. Landskapet på tjugo mils omkrets från slottet var omvexlande till sin karakter och rikt på natursköna ställen. Vester om slottet låg en rad ljungbeväxta kullar och mellan dessa kullar och byn Raynham flöt en bred flod, öfver hvilken på ett par ställen broar blifvit anlagda, och vid hvars stränder här och der små gårdar blifvit uppförda bland de grönskande betesmarkerna.