Göteborgsposten – 7 december 1869, sida 1

————— —— ten af partibenämningar visat den stora betydelse valet af namn eger för ett parti. Namnet utgör en skylt, en fana, hvars mer eller mindre lockande beskaffenhet inverkar på massan och drager till sig eller bortstöter dem, ur hvilka de djupa leden skola rekryteras. Vigten häraf har emellertid vårt moderat-liberala parti icke tyckts insv. Med tanken förmodligen fästad på det historiska faktum att t. ex. benämningarne tory och whig, hatt och mössa m. fl. ursprungligen varit allt annat än smeknamn, ehuru de genom innehafvarnes egen förtjenst örvergått till att slutligen bli hedersbenämningar, har äfven vårt intelligensparti fördragit att det i den politiska döpelsen undfått ett namn, som är allt annat än anspråkslöst, förutom det att de riktigt praktiske männen dervid gerna vilja fästa begreppet af opraktiskhet. Den yttre sammanhållning, den disciplin, som torde vara ett nödvändigt vilkor för att ett politiskt parti skall kunna med framgång verka, har dessutom brustit våra intelligenta. I stället för att sjelfva taga initiativet ha de derföre måst inskränka sig till att motarbeta det extrema partiets utsväfningar på det politiska området, och de nyliberala ha tillika med namnet äfven fråntagit dem deras sordna popularitet hos befolkningens massa. Men finnes här icke en tredje bland de politiska sormationerna hvilken man kan anse. vara utan lyte, utan vank och som åtminstone icke kan träffas af de anmärkningar, hvilka riktats mot de föregående? Vi mena de nyliberala. De äro så långt ifrån att underskatta dens betydelse, att fara endast är, det de at lust att dväljas i dess rymder skola förlora sitt fotfäste på jorden. Man beböfver ej frukta att de skola göra sig skyldiga till ett egoistiskt förespråkande at de materiela intressena: de flesta af dem ega inga sådana intressen att försvara. Sammanhällning och disciplin finnas i så hög grad som man kan vänta hos ett republikanskt parti, hvilket börjar med att tllämpa den republikanska styrelseformen inom sitt eget lilla samhälle. De äro initiativets män i sådan vidd, att om ett reformförslag ledde sitt upphof från sjelfva himmelen, de dock säkerligen skulle förkasta detsamma, blott derför att de ej sjelfva tagit första ste get. De sätta ej heller sitt ljus under ena skäppo. Talar man icke om dem, ja då är det en komplott att genom tystnad bringa dem i glömska hos de aktningsvärda medvorgare, i hvars bifall partiet lefver, rörer sig och hafver sin varelse. Talar man åter om iem, så är icke detta heller bra. I båda fallen finna de anledning till matyrskap. Och enär de icke äro böjda för att ensligt och obemärkt lida sina marter, träda de ut i det offentliga och — utfärda ett program. Den omständighet, som den nyliberala enualafdelningen säger utgöra yttre anledningen tall att densamma nu framträder med på en gång ett Åöppet bref en ny upplaga al sist program samt en särskild inledning ull tetta program, skulle vara det förhållande att rframåtskridandets fiender begagna sig af den samla krigslisten att i de mörkaste särger utmåla deras sträfvanden och framställa dessa såsom ledande tiil samhällets upplösning och allmän omstörtning. Vi känna icke några nyligen inträffade händelser, hvarå detta påstående skulle kunna syfta, och vi föreställa oss att det egentligen utgör ett sceniskt ottektmedel, beraknadt på att gifva en viss aplomb åt det nya uppträdandet. Dessutom, om något partis äsigter och af-igter skulle: vara för den stora allmänheten bekanta, så borde det väl vara de nyliberales. I utförliga och vidt spridda broschyrer ha partiets ledare : ramlagt sina meningar, folkmötena sjunga partiets lof och tvenne af landets mest spridda : tidningar bemöda sig att i mera populär drägt ! inplanta i allmänhetens sinne de satser som broschyrerna först framställt i mera abstrakt : form. Skulle dertöre allmänhetens uppfattning : af de nyliberala sträfvandena verkligen gå i den af centralafdelningen antydda riktning, i så torde väl anledningen dertill få sökas i; programmets egen beskaffenhet, vare sig till re EE