Göteborgsposten – 7 december 1869, sida 1

af partier alltid skulle antyda en missriktning inom det politiska lifvet. Det kan dock ifrågasättas huruvida icke en sådan åsigt röjer en något föråldrad ståndpunkt. Skiljaktiga meningar om de grunder, hvarpå samhället hvilor och om medlen för detsammas utveckling, ha alltid funnits och komma troligen alltid att finnas. Och när så dessa motsatser träda upp och strida med hvarandra om herraväldet, då kan icke den enskilde längre förbli i en ieolerad ställning, såvida hans röst vid frågornas afgörande skall ega någon vigt. Ilan måste fatta sitt parti, sluta sig till en af de bestående eller under bildning varande politiska grupperna, äfven om dess program icke i allt skulle tilltala honom och äfven om sammanslutningen blott kan ske genom uppoffring af mindre väsentliga drag i eget tänkesätt. Så har forhållandet varit i alla tider och i alla länder; så måste äfven ske hos oss, ty saken eger en naturlig och i viss grad törnuftig grund. Men ur andra synpunkter torde anmärkningar kunna riktas mot de politiska fraktionerna inom värt land. Om en flock af poli tiskt samverkande män skola kunna göra anspråk på att utgöra ett verkligt parti, så måste den sammanhållas genom gemensamhet i uppfattningen af alla väsentliga vilkor för samnällets sortbildning. Icke hvarje liten tanke ör dagen, hvarje för tillfället uppstäldt prakiskt syfte äro dugliga att utgöra grundvalar rör en partibyggnad, och framför allt fordras ut icke egoistiska intressen utgöra det enda cement, hvarmed byggnaden sammanbindes. Uppfyllas väl dessa fordringar af de politiska partier, hvilkas tillvaro i vårt land ingen numera lärer bestrida? Det är icke fullt rättvist, om man endast eger svarta färger till sitt förfogande, när det så mnycket omtalade landtmannapartiet skall fram ställas. Intelligens, ärlig öfvertygelse och praktisk förmåga finnas utan tvilvel äfven i sess led, och den vidtbekante representanten för Sunnerbo härad torde långt ifrån att utköra en af partiets fanbärare, såsom man ve at anse, knappast böra sökas i de yttersta leden af dess eftertrupp. Det år väl sannt ut när denna stormklocka låtit höra sin ljuiande malm, man icke blifvit vittne till sam na ansträngningar från landtmannapartiets sida, om från öfriga partier, att bringa den i gång satta kläppen till att stanna. Omsorgen att vibehålla röstmajoriteten i kammaren har tydligtvis pålagt partiet återhållsamhet i detta änseende, isynnerhet som den ifrågavarande epresentantens votum förde åtskilliga vote ringsmaskiner efter sig i släptåg. Men sålan ha öfverdrifterna hos denne de radikalas cnfant perdu lyckats vinna genklang bos de Kloka och praktiska män som till icke ringa antal finnas inom landtmannapartiet. Korpsvart är icke landtmannapartiets poitiska skrud, men — vi medgifva det — icke heller är den snöhvit. Samma underskattande t lifvets ideela makter, hvilket utgör ett karakteristiskt drag för landtmannapartierna i ula länder, återfinnes hos våra bondevänner. Ins gten om den framstående plats jordbruket intager bland våra näringar har hos dem gått oll en sådan ytterlighet att de åt landets öfiga näringar knappt vilja tillmäta någon betydelse. Och den trånga begränsning deras -ändpunkt redan principielt eger, har genom vmständigheternas makt blifvit ytterligare inkränkt. Så har t. ex. den vigtiga frågan om vårt nationalförsvar i dessa landtmän påträffat eke svenska folkets representanter, icke enamt förkämpar för en hårdt beskattad jordoruksnäring, utan partiske målsmän för ett nåktigt rustoch rothållareintresse. Fortgår artiet på denna bana, då kommer det horoskop som vid dess födelse ställdes af dess iender att gå i fullbordan, då sjunker det-amma ned till en fraktion, icke byggd på ett aUmänt tänkesätt, hvars tillvaro såsom ett moment i samhällsutvecklingen man måste önska, utan på de tillfälliga intressenas bräckliga grundval. En af samtidens största publicister, Robv. Mohl, har i en särskild afhandling om vig