Göteborgsposten – 7 december 1869, sida 1

Ärfvingen till Raynham. Af M. E. Braddon. (Förf. till Lady Audleys hemlighet? m. fl.) Öfvers. från Engelskan. Sådana voro de tankar som hvälfde sig i Reginald Eversleighs hjerna, då han tog plets vid frukostbordet. Han hade nu varit fjorton dagar på Raynham Castle och var till skenet åtminstone fullkomligt obesvärad i den vackra unga matmoderns sällskap. Det finnes somliga qvinnor som tyckas passande för hvilken ställning som helst, huru upphöjd den än må vara. De behöfva ingen lärdom; de förvirras ej det ringaste af rikedomens eller praktens nyhet: de begå inga misstag. De ega en instinktlik takt, som all möjlig lärdom ofta ej kan meddela andra. De äro naturliga i sin nya ställning, och då man ser dem i deras lugna värdighet, deras ostuderade behag, har man svårt att tro att de ej äro födda för purpurn. En sådan qvinna var Honoria, lady Eversleigh. Hennes nya ställniog förorsakade henne ej något bryderi; den prakt som omgaf henne smekte hennes skönhetskinsla, men den bländade ej hennes dervid ovana ögon. Hon mottog Tanta fa Nun QQQ