Göteborgsposten – 6 december 1869, sida 1

dessa menniskor utan af en sjelfvisk ledsnad öfver det kalla mottagande han rönte. — Om jag någonsin vinner tillbaka hvad jag förlorat, skola dessa välgödda lättingar få plikta för sin oförskämdhet, tänkte den unge mannen då han vandrade öfver slotts gården, åtföljd af den allvarsamme gamle taffeltäckaren. Men han hade ej mycken tid att tänka på sin onkels tjenare, En annan och långt mera betydande person upptog snart uteslutande hans tankar, och denna person var hans onkels brud. — Är lady Eversleigh hemma? frågade han då han gick igenom förstugan. — Ja, sir; mylady är i stora förmaket. Taffeltäckaren öppnade en tung ekdörr och Reginald steg in i ett af de vackraste rummen i slottet. I midten af detta rum stod slottets nya herrskarinna bredvid ett stort piono, från hvilket bon nyss rest sig upp. Hon var enkelt klädd i blekgrått siden och hennes enda prydnad var ett skarlakansrödt band inflätadt i hennes rika korpsvarta hår. Hennes skönhet utöfvade samma verkan på Reginald Eversleigh som deu utöfvade på nästan alla som sågo henne första gången. Han blef hänförd, förbländad af denna sällaynta förening af tjusande behag, — Och denna skönhetsgudinna är min onkels hustru, tänkte han; detta är gatsångerskan som han tog upp från någon rännsten. Under några ögonbliek stod den elogante Reginald Eversleigh, salongernas man tafatt inför den lugna värdig