Göteborgsposten – 6 december 1869, sida 1

meler och hela taflan, till hvilken den oändliga öknen bildade bakgrunden, var i högsta grad pittoresk. Åter satte den långa ångfartygsraden sig i rörelse, det gick undan för undan med VAig!e och de öfriga fartygen med kejsaroch kungatlaggor på toppen; några och tjugo voro före Thabor. Ni passerade en egyptisk marinfregatt som låg för ankar, för resten hade vi sand och ingenting annat än sand öfverallt hvart vi vände våra blickar. Det började skymma, stor och klar gick månen upp och belyste med sitt bleka sken den oerhörda sandytan, stor och imponerande som hafvet i vindstilla. Fran fartygen blänkte signal-lanternor, farten minskades och när man af en eller annan orsak i teten kommenderade stopp maskin! måste man hela raden utefter göra halt. Det var en sällsam seglats, detta nattliga ångande genom Suez-kanalen! Klockan omkring 10 sågo vi raketgirandoler gå till väders till höger om oss; det var Ismailia, som helsade sina furstliga gäster. Trollstaden i öknen vid Timsah-sjöns stränder började skymta för våra ögon och vi gladde oss öfver att i månskenet få hälla vårt intåg i denna märkvärdiga stad. El Ferdane med sina kalkugnar, El Guier, hvarest på sin tid 20.000 fellahs arbetade dag och natt, samt andra punkter hade vi passerat utan att skänka dem någon synnerlig uppmärksamhet, men så kommer der ett, tu, tre, en man i vägen med ett fartyg. Alla fartygen hålla plötsligt stilla och ombord på Thabor vet man genast att berätta att en engelsman gått till botten vid kanalens utlopp i Timsah-sjön. Der lägo vi; ÄIhabor, som var det två och tjugonde i raden af de officiella fartygen, hade en hel, lång svans efter sig och sedan vi låtit ankaret falla passerade den ena roddbåten efter den andra förbi oss från fartygen bakom oss. Situationen var i sanning pikant, ombord på Thabor funnos platser för ett halft hundrade passagerare och dessa hade tagit alla kojer i besittning långt innan vi kommo ombord; det gick derföre omkring 100 sänglösa passagerare omkring på däcket i det klara månskenet. Vice konungens agent signor Carlo Lombardo gick i land i en båt för att undersöka hvad som kunde gö Fransmännen påstodo halft skämtande att engelsmannen ått till botten endast för att håna Frankrike och örstöra lustturen. Agenten kom naturligtvis icke tillbaka och vi måste hjelpa oss så godt vi kunde ombord, der det intressanta stycket En natt i öknen uppfördes.