Göteborgsposten – 6 december 1869, sida 1

p-splppp 22 LILL II VIA RI VIRA ———— —— KI. mellan 9 och 10 på morgonen hade ångaren si la Guienne intagit sin plats mellan alla de öfr flaggbeprydda fartygen. På den ena sidan om 0ss låg ett franskt krigsfartyg, på den andra ett egyptiskt, hvars högst kuriösa besättning vi hade god tid att studera. Med sina långskörtade uniformsfrackar, sina röda fever och bara fötter sågo de alldeles ut som markattor på ett positiv, när de äntrade upp för att manna rå och detta skedde hvarje ögonblick; ty oupphörligt passerade en furstlig person förbi i sin slup och hvarje gång detta skedde manövrerades ombord på egyptiern och hans kanoner skrällde oss midt upp i ansigtet. Ilela dagen var det en oupphörlig kanonad och hvarje gång man frågade en eller annan: AIllvarför skjuter ni? fick man till svar: Sannerligen jag det vet, men mina grannar här dundrade på och derför måste jag naturligtvis göra sammaledes! Värst blef det dock fram emot kl. 3 på e m. då de furstliga personerna och vicekonungens gäster gingo i land för att öfvervara den högtidliga ceremonien vid kanalens öppnande. Genom regementen af egyptiska soldater begaf man sig på ett slags brådgolf från en stor äreport vid landstigningsbron rakt fram emot de tre nyligen uppförda, praktsulla kioskerna. hvarest ceremonien skulle försiggå. I den blå och gröna hade kyrkans dignitärer sina platser, i den stora röda kiosken midtemot de båda andra voro platser upplåtna åt de inbjudna, hvilkas första led bildades af de furstliga gästerna. 1 midten hade vice konung Ismail l scha sin plats. Han är en undersätsig, temligen fetlagd man med ljust helskä ett fett, blekt ansigte och den slöa blick, som är egendomlig för österländska furstar. Han bar på hufvudet den oundgängliga röda fezen och var iförd en med guldbroderier öfversallad blå uniform. Vid hans venstra sida satt kejsarinnan af Frankrike, lika vacker, lika graciös som någonsin och man kom ovilkorligen att tänka på de båda franska officerarne, hvilka nyligen, hvar på sitt sätt tagit lifvet af sig af kärlek till den sköna franska kejsarinnan. Hon hade kommit till Port Said från Alexandria ombord på TAigle och hade seglat in i hamnen omedelbart före oss. Kejsarinnan bar en mycket ljust penscefärgad kladnina med rikt blonder-garnityr; i den med ljusa glacChandskar beklädda handen höll hon en parasoll af hvitt siden; på hufvudet bar hon en liten svart hatt med plym och den nerdragna, koketta, svärta munkorgsslöjan förhöjde ännu mera den blonda furstinnans skönhet. Vid hennes sida hade kejsaren ar Österrike sin plats; han var iklädd den bekanta hvita uniformen och hade på hufvudet en trekantia hatt med en stor grön fjäderbuske. Derpå följde kronprinsen af Preussen och ytterst på venstra sidan prinsen af Nederländerna. På vice konungens högra sida satt prinsessan af Nederländerna och vid hennes sida hade Englands representant hr Elliot sin plats. Efter en kort, med hög röst framsagd bön och derpå följande välsignelse ötver vattendragen vände presternas stora skara mot den röda kiosken och en hög kyrklig embetsman höll derpå med stor retorisk förmåga ett tal på franska. Han påminte om det nu fullbordade jätteverkets stora verldshistoriska betydelse, riktade några ord till vice konungen, till kejsarinnan af Frankrike, till kejsaren af Österrike och de andra makternas representanter, dröjde vid minnet af de offer som dukat under i kampen för detta jätteverks genomförant och slutade med att nedkalla himmelens välsignelse öfver Suezkanalen och dess framtida bestånd. Hel scenen med de af de högtidsklädda menniskorna fyllda kioskerna i förgrunden var af en stor och högst egendomlig verkan: Presternas långa, brokiga kåpor, de långa linierna af egyptiska soldater, d bruna fellahs som i tusental betäckte marken rundtomkring, de färgrika dekorationerna, öknens gul: sand och den vackra, af inga skyar beskuggade himmel, som hvälfde sig öfver oss, allt bidrog till att gifva hela denna betydelsefulla ceremoni relief. Suezkanalen var nu förklarad för öppnad och om aftonen dånade jubelropen från de glada skarorna i Port Said och från de hundradetals stolta fartyg, som lågo i hamnen, ut öfver den eljest så tysta öknen. Jag tillbragte min afton bland Sjeellands älskvärda officerare ombord på fregatten och efter en munter middag sattes officersslupen ut och vi rodde ut för att beskåda den bländande illuminationen. Med hufvudet fullt af de mest olika bilder och intryck, som först längre fram i tiden möjligen kunna sättas på papperet gick jag till hvila pa La Guienne. Jag hade tillbragt en af de mest minnesrika dagar i mitt lif. Den dag, som i dag är, började oroligt. Tidigi i morse blefvo vi underrättade om att vi skulle lemna vår tresliga Cuienne för att inskeppa oss ettdera La Peluse eller på Thabor. Jag snörde der genast ihop min kappsäck, blindt atlydande kl vens befallning, sprang i en båt och slumpen förde mig till den lilla franska ångaren Thabor-, på hvar: däck jag nu befinner mig medan vi glida fram öfver sjön Menza lehes blå och lugna vattenyta, hvar: spegel endast brytes af de två länga paralella förj e — damningar, mellan hvilka kanalen är gräfd. Framför oss gå en mängd fartyg och bakom ännu flera ut fran den ofantliga bassinen vid Port-Said, hvars utlopp i kanalen flankeras af två stora röda obelisker. Jag har helt plötsligt kommit i ett helt annat sällskap och träffar endast några enstaka af kamraterna ån LlLa Guienne; men man har blifvit van vid att taga allt med österländskt lugn och under det att. ett italienskt par der nere i salongen knäpper til: med en duett vid pianot och alla möjliga språk surra omkring öronen på mig uppe på däck, sitter Jag och skritver detta på kajutkappen. Hvar jag i