Göteborgsposten – 3 december 1869, sida 1

OTEBORG. D. F. BONNIHRS BORITIEKTÖA UAV. illen blifva kavallerist, är onekligen vida anskligare, säger hr X. Han är naturligtvis ytterst otålig att få rfara, hvilka och huru många stadsfullmäkige om Onsdag eller Thorsdag skola försvaa frih. Liljencrantz motion, IIan beklagar utt motionärens fortfarande sjuklighet, som är sanska betänklig, förbjuder honom att sjelf leltaga i striden. Han hoppas emellertid att ir L. J. Hierta, utan afseende på slägtskapen ned öfverståthållaren, skall ställa sig öfverst på barrikaden; men han undrar huru många ika modiga fullmäktige skola uppträda vid hr Hiertas sida. Emellertid torde det blifva svårt, äfven med hr Hiertas utmärkta förmåga att formulera sina tankar i ett humant språk, att Dn framkomma med sjelfva kärnargumentet så, att ej stadsfullmäktiges egen honetta ambition ohjelpligt såras; ty att säga: Rina herrar! Öfverståtbållaren är en mycket farlig karl; han kan utöfva en gruflig pression på vår ölvertygelse! innebär ju en ganska förödmjukande insinuation mot stadstullmäktiges både tankeskärpa och sjelfständighet? Och månne hr Hierta eller någon annan vill förevita våra stadsfullmäktige att de varit eller äro osjelfständiga? Man torde dessutom nödgas erkänna, angenämt är det ingalunda att vara ordförande, vare sig sjelsskrifven eller vald, hos vårt hundramannaråd; ty dermed följer den tröttsamma förpligtelsen att vid hvarje sammanträde i flera timmar tåligt och uppmärksamt afhöra äfven en mängd yttranden utan logiskt sammanhang, utan sakkännnedom och ofta blott berörande utkanterna af den fråga som behandlas. bå en talträngd och tanketom talare för ordet, så ha hans kolleger reträtten öppen för sig, de kunna samspråka i god ro, de kunna i det yttre rummet hvila sig, jag teor tillochmed oanmärkt röka en god cigarr, eller slinka ner i våningen inunder på det lilla kafået — ja begifva sig upp på Sällskapet; och allt det der är ojemförligt tretligare. Men den stackars ordföranden, han ekall sitta der fastnitad hela långa tiden i den stora länstolen, och måste qväfva den ena gäspningen efter den andra — annars får han talarne, framförallt de tröttsammaste, som vanligen äro de anspråksfullaste, till sina oförsonliga fiender. Och en sådan befattning anser man ändå afundsvärd, så afundsvärd, att man ej vill sortfarande bibehålla den såsom obligatorisk, utan göra den ambulatorisk? Ni erinrar er troligen de, lindrigast sagdt, besynnerliga beslut, som vid sistförlidne riksdag fattades i fattigvårdsfrågan. Den blef derigenom långt ifrån löst utan tvärtom än mera invecklad. En komitå af tre personer nedsattes, för att efter de grunder som riksdagen antagit, utarbeta förslag dels till ny sattigvårdsstadga, dels till förändringar i stadgan om törsvarslösa personer. Dessa författningsförslag uppgjordes med lofvärd skyndsamhet. Men — ett otacksamt arbete var det, ty grunderna voro ohållbara. Både kammarrätten och länsstyrelserna hafva öfver dessa förslag yttrat sig, likaledes med berömvärd skyndsamhet; men, såsom kunde väntas, en stor mängd befogade anmärkningar hatva mot dessa förslag blifvit framställda. Hvad var nu att göra? Jo, ecklesiastikministern påyrkade och K. M:t samtyckte till nedsättandet af en ny och manstarkare komite, som ytterligare skall behandla saken och af den göra hvad göras kan — ett l:ka mödosamt som otacksamt arbete. Mödosamt derföre att komitn, om något nyttigt skall åstadkommas, måste inplanta sunda och praktiska principer i riksdagen, men otacksamt derföre, att ibland de blifvande riksdagsmännen tvifvelsutan äfven framgent skall uppi