Göteborgsposten – 3 december 1869, sida 1

I början af Juli månad egde bröllopet rum. Alla förberedelser hade blifvit gjorda i sådan tysthet, att tillochmed den vaksamme Millards skarpvinne blifvit gäckadt. Han hade märkt, att baroneten varit mer än vanligt sysselsatt och glädtigare än han brukade vara; men han kunde ej uttänka orsaken. — Det är något ovanligt som föregår, sade han till Victor Carrington, men jag vet ej hvad. Jag är säker om att dender unga qvinnan är med i spelet. Jag har aldrig sett min husbonde se så lycklig ut. Han tyckes bli yngre för hvarje dag. Reginald Eversleigh betraktade sin vin med förtviflad min, då dessa nyheter nådde honom. . — Jag sade er att jag var ohjelpligt förlorad, Victor, sade han, och nu skall ni kanhända tro mig. Min onkel gifter sig med denna qvinna. Det var först aftonen före sin bröllopsdag som sir Oswald Eversleigh meddelade sig med sin kammartjenare. Under det han denna afton klädde sig till middagen, yttrade han lugnt. — Jag vill ha min kappsäck packad för en resa klockan två i morgon, Millard; ni skall hålla er beredd att följa mig. Jag skall taga posthästar från London och afresan kommer att ske från ett hus nära Fulham klockan tre. Ni får lägga reseffekterna i en kärra och afresa härifrån med dem klockan två. — Reser ni utrikes, sir? — Nej, jag reser till norra Wales på ett par veckor;