Göteborgsposten – 3 december 1869, sida 1

kost efter en genomvakad natt. Han kastade tidningen ifrån sig med en svordom och påskyndade sin toilett. llan klädde sig med mindre omsorg än vanligt, ty han ville så fort som möjligt träffa sin vän Victor Carrington. Den unge läkaren bodde vid yttersta ändan af Maida Hall distriktet i ett litet hus som på den tiden nästan låg på landet. Det var en liten treflig bostad, men Reginald Eversleigh betraktade den med yttersta förakt. — Ni kan vänta, sade han till kusken, jag skall vara tillbaka om en halftimma. Mannen körde bort att vederqvicka sig sjelf och hästarne vid närmaste värdshus, och Reginald Eversleigh skyndade otåligt förbi den lilla tjensteflicka, som öppnade porten och steg oanmäld in. Allt-i och omkring Victor Carringtons bostad var nätt och prydligt. Fattigdomen var märkbar, det är sannt; men det var fattigdomen i dess vackraste skepnad. I det lilla mottagningsrummet der Reginald Eversleigh först kom in var ljust och behagligt. Hvita musslinsgardiner hängde framför fönstren; foglar sjöngo i förgyllda burar, enkelt men smakfullt gjorda, och stora glasvaser med friska blommor prydde borden och kaminen. Sir Oswalds nerö blickade föraktligt på denna fattigdomens elegans. För honom egde endast rikedomens glans något behag. Läkaren kom till honom under det han tog rummet i skärskådande. — vill ni följa mig till mitt laboratorium? frågade han efter att ha skakat hand med sin oväntade gäst. Jag