Göteborgsposten – 30 november 1869, sida 1

— för att begagna ett uttryck at Sören Kierkegaard — vara löben vild i det negative. : Man får veta att Stockholms-Posten icke anser samhället för en leksak tör kitsliga sivgrar!. att den icke vill vara demokrat, såvidt med demokrati skall förstås den minst uppfostrade massans öfvervigt m. m. Men härigenom blir man just icke vidare underkunnig om dess positiva åsigter ifråga om samnällets utveck ling; och de antydningar derom, som förekomma, äro hållne i sådan allmänhet, att orden här synas vara till för att skymma tanken. Förmodligen har tidningen ansett sitt ettåriga arbete i pnblicitetens tjenst göra en vidare presentation af densamma i dess förändrade skick obehöflig. Itvad oss bet räslar, smickra vi oss visserligen med att hafva gjort tillräcklig bekantskap med densamma i dess gamla skepnad för att helsa den välkommen i dess nya, men vi undra om den stora allminhetens bekantskap — den allmänhet, som kall afgifva det nya prenumerantantalet — är lika intim. Iin underlåtenhet att begagna ett så gynnsamt tillfälle som detta att preci sera åsigter, hvilkas verkliga beskaffenhet icko ir alldeles oomtvistad, kunde möjligen tydas såsom alsigtlig. Med styrka och värme försvarar sig tidningen slutligen mot de beskyllningar, som från många håll riktats mot densamma för dess s. k. tillbedjan för guldkaltven. Men man kan ifrågasätta huruvida Stockholms-Pasten verkligen lyckats träffa deträtta, när den t. ex. äfven i ifrågavarande uppsats påstår att i knappt någonting är nödvändigare såsom underlag för offentlig och enskild sedlighet än ett sundt begrepp om krediten och ett rättsinnigt bruk af densamma. De nyliberala ha gått till en annan ytterlighet. Säsom botemedel äfven mot t. ex. det ekonomiska betryck, hvarat nationen under de senare åren I: dit, ha dessa vanligen pekat hän på utvidgandet at de politiska och sociala rättigheterna. Detta är utt vilja gifva stenar åt dem, som ropa etter bröd, låt vara att det i detta fall var omröstning sstenar, som erbjödos. Vi frukta au H denna de nyliberalas öfverdritt framkallat en ofverdraft i motsatt riktning hos Stockholms-: Posten, Oss har åtminstone Stockholms Po stens påstående, att ett sundt kreditbegrepp är det nödvändigaste underlag för sedhghet, ofrivilligt erinrat om kemisten Liebigs yttrande att den bästa exponent för ett folks sedlighel är dess förbrukning af — tvål. Ett berättigande finnes tör båda yttrandena, men icke är hela sanningen derigenom uttryckt. I liklet med Stockholms-Posten hysa vi icke vågon stor beundran för det nyliberala partiets centralafdelning och ännu mindre för partiets befallmngshafvande i orterna. Men man kan hafva aktning för en id ätven om den är mängd med villsarelse och äfven om de redskap, som skola förverkliga densamme, åro än så ofullkomliga. Har möjligen icke det berättigade användandet af löjets vapen mot partiets extravaganser förvandlats till ett stereotypt hån öfver partiet i sin helhet och teamkallat en viss obenägenhet för att erkänna det grand af sanning, som kan ligga till grund för den nyliberala rörelsen? Ingen har med större kraft än Stockholms-Posten uppträdt mot den s. k. indiskreta journalistiken; det förefaller oss som om det bott vore en enkel konseqvens om Stockholms-Posten åfven uppträdde mot den sinnena onödigtvis törbittrande ton, hvari polemiken mellan de olika partiernas organer vanligen föres. Vi ha ansett oss berättigade att framställa dessa anmärkningar, enär ingenstädes inom pressen Stockholms Posten torde kunna påräkna större erkännande för insigt, talangfullt framställningssätt och fosterländskt nit än hos oss. Tidningen har sjelf begärt att lå veta hvad som berättigar till beskyllningen att den skulle fört plutokratiens talan. Vi ha tillåtit oss göra en antydan derom och äfven giiva svaret en någon större utsträckning än hvartill frågan föranledde. Vill man i vår tid göra någon nytta åt de elementer i samhället, som bora konserveras, så måste man slå i samma fåra, — — — — REAR AE sa sy 8 ; 1. OAO: Kam ihsa ho5n mio min