Göteborgsposten – 30 november 1869, sida 1

—— !vq—————————— mig min bäste Reginald, det fin:es ingenting så dyrbart i som friheten. — Och ni vill ej öfvergifva mig nu i min olycka, gamle kamrat? — Nej, Reginald, jag skall aldrig öfverge er så länge ni har utsigt att få urfva fyrtiotusen pund om året, svarade läkaren skrattan:ic Hans små svarta ögon gnistrade under det han skratrade. Reginald betraktade honom med en känsla som närmade sig fruktan. — IILilken ovanlig man ni är, Carrington! utropade han; ni ej ens låtsar er ha ett hjerta. — Utt hjerta är en lyx som en futtig karl måste vara srikallad från utt bestå sig, svarade Victor med fullkomlig kallblodighet. Jag skulle lika gerna kunna tänka på att sätta upp ett spmn med fyra hästar som låta påskina några välvillig känslor eller högsinnade tänkesätt. Jag har min egen väg att gå i verlden, mr Erersleigh och måste tänka på mina egna intressen lika väl som på mina vänners. Ni behöfver ej bli orolig bäste vän. Jag skall hjelpa er och ni skall hjelpa mig; det skall stå hårdt åt om ni ej innan året är tillända har återupptagits i er onkels ynnest. Men ni måste vara tålig, ty värt arbete kommer att gå langsamt. Om sir Oswald fortfarande är i sitt hus vid Arlington Street, skall jag åtaga mig att skaffa mig ett samtal med mr Millard i morgon. Sir Oswald Eversleigh hade ej lemnat Arlington Strect och i skymningen följande dag infann sig mr Carrington