Göteborgsposten – 29 november 1869, sida 1

V. Reginald Eversleigh var vacker, väl uppfostrad, angenäm — oemotståndlig när han ville, påstod mången; men han var ej rikt utrustad med dessa intellektuella gåfvor som göra en menniska framstående, vare sig i det goda eller onda. Han var svag och vacklande — den ena minuten gifvande vika för ett godt intryck, en flyktig känsla af ånger, tillgifvenhet eller ädelmod, den nästa helt och hållet försjunken i sin egen sjelfviskhet, tänkande uteslutande på sitt eget nöje. Han var just en person att taga intryck af någon vän eller kamrat som var begåfvad med