Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 2

Sjette Brefvet. Jag är moder, Anna! Moder till en liten flicka! Men — jag kan icke se henne! De säga alla att hon är den aldra lilla täckaste varelse, man kan tänka sig, att hon är lik mig — ack! om Jag kunde se henne! Moderskärleken måste vara stark; jag har utan smärta kunnat finna mig i att icke kunna se min far, min mor och naturen som omger mig, ja, jag har till och med kunnat älska min man utan att se honom — men mitt barn! Nu har jag svårt för att böja mig under Guds vilja. Kunde slöjan falla från mina ögon bara för en enda minut, tror jag att jag skulle ha nog för hela lifvet! Här duger Edmond ej till spegel; han kan nog säga mig att det är en liten unge med ljusa, silkeslena lockar, med ett ljuft leende på sina små, oskyldiga läppar, men — ack, jag kan ju icke se, när min lilla flicka sträcker ut armarne efter mig! — Sjunde Brefvet. Du anar icke, en sådan man jag har! Nu skall jag berätta för dig, hvad han har gjort. Han har i ett helt år, utan att jag vetat det, förberedt den operation, som skall återge mig synen och som läkare vill han sjelf utföra den!