Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 2

å ett bolagsvärdshus i Haga. Sedan han betalt den intagna förti ren och i vännernas sällskap skulle aflägsna sig från värdshuset märkte han att hans portmonnä med inneliggande 16 rdr 55 öre var försvunnen. För stölden misstänktes en af sällskapet, sjömannen Johannes Magnusson från Styrsö, men på tillfrågan förklarade denne att han icke hade den ringaste aning om hvar Svenssons portmonnä tagit vägen. Sedan polis blifvit efterskickad insåg dock troligen Magnusson att det icke tjenade något till att fortfarande neka utan framtog godvilligt portmonnän med de inneliggande penningarne. Medan Svensson var sysselsatt med att liqvidera sin skuld hade Magnusson passat på tillfället och oförmärkt ur dennes byxficka tillgripit portmonnän. Såväl vid förberedande polisförhöret som i poliskammaren vidhöll Magnusson att så hade tillgått, men inför rådhusrätten i Thorsdags försökte han genom uppdiktade historier att svänga sig ifrån saken. Han förklarade nemligen då att det aldrig varit hans mening att stjäla penningarne utan endast taga dem i förvar för vännen Svensson, hvilken han troligen ansåg vara mindre kompetent att sköta penningar. Sedan vittnen blifvit hörda och Magnusson uppmanats att så godt först som sist erkänna sin förbrytelse, medgaf han att han verkligen haft för afsigt att för egen del behålla de stulna penningarne. För infordrande af Magnussons prestbevis blef målet uppskjutet till d. 16 nästk. December. Från LandsortenEn mordisk qvinna har i dagarne undergått ransakning vid Södra Möre häradsrätt i Kalmar län. Man hade skälig anledning att misstänka, det hon förgiftat, icke allenast sin nyss aflidne man, utan äfven sina två barn, hvilka dogo förra året. Obduktion anställdes å mannens lik, och det befanns då, att han blifvit förgiftad, men innan man hann häkta hustrun, hade hon begifvit sig af till Tyskland. Som ingen ville bestrida omkostnaderna för hennes häktande och hemförande, kunde myndigheterna ej begära hennes utlemnande, men åklagaren lät narra hem henne. Man skref nemligen till henne ett bref, deri man underrättade henne, att hon nu ingenting hade att befara. Nu vågade sig hustrun tillbaka, men häktades vid hemkomsten. Inför rätten fann hon slutligen för godt att erkänna det hon dödat sin man, men påstod att hon blifvit uppmanad dertill ock erhållit giftet af — det vittne, hvars vittnesmål var mest graverande för henne. Ransakningen uppsköts till d. 1 December. Misslyckadt rån. I Sk. P. läses: I Lördags afton omkring kl. 9 begicks af en kramhandlare vid namn Jöns Peter Svensson från Knäröd rån å allmänna landsvägen i närheten af Hessleholm. Jöns Peter Svensson hade på aftonen ankommit från Lund i sällskap med en äldre man. Med denne hade han först varit inne på gästgifvaregården och supit, hvarefter de tillsammans begifvit sig bort. Ett förfärligt skrik gjorde t. f. domaren häradsh. Lundvall uppmärksam. Ilan lät genast häradstjenaren med biträde undersöka vägen åt det håll, hvarifrån skriket hördes, och det lyckades dessa snart att få reda på brottslingen. Ehuru beväpnad med knif, hvilken han försökte göra bruk af, blef han häktad, och afgaf genast inför landsfiskal Wirken fullständig bekännelse. Den rånade hade fått diverse skråmor, hvilka dock ej äro af farligare beskaffenhet. Löjligt nog fick rånaren, i stället för plånbok med penningar, endast en gammal almanach. Den gamle mannen, hvars kassa det gällde, kunde nemligen ej försvara sig på annat sätt, än att han bet sig fast i ett finger på rånaren. Denne släppte då sitt tag, så att den andre för ett ögonblick fick armarne fria. Denna tid begagnade han emellertid att praktisera plånboken ur fickan, så att när rånaren sedan visiterade, fick han endast almanachan, med hvilken han gick sina färde, under antagande att han hade kassan i sitt våld.