Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 1

som ansett det för någonting, ja, etwas noch nie dagewesenes ändå. Vi öfverlemna med vår vanliga kända blygsamhet åt våra värda kolleger de ordinarie recensenterna att granska detaljerna, vi vilja endast uppmana hvar och en sann vän af den dramatiska konsten, att icke försumma detta tillfälle till hel och oblandad njutning. Alia rollerna, äfven de obetydligaste, äro I betraktande af sällskapets ressurser utmärkt väl besatta, åtskilliga af hufvudrollerna utföras på ett snart sagdt tulländadt sätt. Detta gäller i främsta rummet m:ll Aber och hr Wagner. Vi drista oss emellertid framkomma med en liten anmärkning. Etter utvexlandet af de sista uddiga replikerna mellan Beatrice och Benedict i styckets slutscen låter Shakespeare den senare täppa till munnen på sin talföra älskarinna med en kyss, en poetiskt fin tanke, hvarigenom man får en vink om att nu det eviga gnabbet mellan de båda älskande är slut, att kärleken öfvervinner allt, till och med en snillrik qvinnas sarkasmer. Af denna betydelsetulla tilltäppning blir emellertid intet. På de båda första representationerna gjorde Benedict ett par fåfänga försök att besegra sin motsträfviga sköna och derigenom fick scenen ändå en viss naturlighet, men tredje gången, i Thorsdags, stod han på sina modiga två stegs afstånd och ordade om sina kyssplaner. Härigenom gick sluteffekten totalt förlorad; i stället för att vara djuptänkt och karakteristisk blef Benedicts replik helt enkelt platt, kort sagdt, non bene dictum. Vi taga för alldeles afgjordt att det icke är hr Benedicts fel att scenen ändrats sålunda till men för stycket — ty hvar finnes väl den Benedict som icke skulle vilja kyssa en sådan Beatrice? — vi vilja derföre hoppas att dennas talangfulla tramställarinna vid blifvande föreställningar af Mycket väsen för ingenting icke låter några slags härvidlag oförklarliga betänkligheter afhålla sig från att följa den store britiske skaldens egen tydliga fingervisning och derigenom sätta kronan på ett spel, hvilket värdigt ansluter sig till det som hon senast presterat i Maria Stuart och Didier. Hr Rohde och andra lika spekulativa storheter ha på sin tid här anordnat e. k. barnrepresentationer. Vi äro i sanning frestade att be hr Strakosch göra detsamma. Kaneke man då kan slippa att å representationerna för fullvuxet folk oupphörligt störas af en öfvermagisk verldsborgares högljudda reflexioner öfver ett och annat, såsom fallet var vid Tisdagens representation. Tänk om en fullvuxen gynnare fölle på det orådet, att uppföra ett slikt spektakel på andra sidan ridån. Då äro vi säkra om att de många ordningens väktare, hvilka å olika platser, alltefter graderna, pläga tillbringa en och annan afton i Nya Teaterns salong, skulle få brådt att visa, eller låta visa ut orostiftaren. Den ömma mor som icke törs lemna sitt barn hemma utan tillsyn medan hon sjelf dyrkar Thalia, kan ju för öfrigt i värsta fall — lemna in det på barnkrubban under tiden. Man säger, att der icke skall vara ondt om plats, ott egendomligt förhållande. hvartill vi anhålla att i nästa krönika — men då på rena allvaret — få återkomma. Medan vi äro inne på kapitlet teatersalongsförbållanden vilja vi ännu en gång påpeka den oartighet som en stor del af publiken ofrivilligt ådagalägger mot de artister, hvilka inropas efter representationens slut. Då ridån går upp är nemligen salongen vanligen i det närmaste tom eller också visar publiken sin mest uttryckslösa sida åt scenen, ett förhållande som ur alla synpunkter betraktadt måste anses bakvändt. Om någon har förtjent att bli inropad i Mycket väsen för ingenting, så är det sannerligen hr Ludvig Josephson, ty hans förtjenst är det att stycket kommit på repertoaren och detta i ett skick som skulle hedra hvilken teater af rang som helst. Det gläder oss att stycket gjort sådan lycka i Göteborg (bara nu ingen illasinnad stockholmare kommer och påstår att det är för witzarnes skull!) och detta så mycket mera som det är första gången stycket uppföres i Sverige. Ja, kära Dagens Ryheter, det är verkligen första gången, och detta påstodo vi redan i förra krönikan, ty der var det som det stod och icke i annonsen, men den glada kollegan citerar nu aldrig hvad den lånar ur vår anspråkslösa krönika. Man vill veta att stycket i dess nuvarande bearbetning på sin tid varit erbjudet en viss kunglig teaterdirektion, men icke ansetts lämplig för svensk publik. Det gläder oss emellertid att icke hela svenska publiken tycker så. Här är, som sagdt, en riktig uppsjö på blicket gerna ville ha sett mig sjelf! Jag fick en så