Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 1

blicket gerna ville ha sett mig sjelf! Jag fick en sädan lust att erfara om jag är vacker, om min hy är hvit och huru mina ögon se ut! I pensionen sade man till oss att när unga flickor spegla sig för mycket tittar Hin Håle fram ur glaset, här har emellertid den goda mannen blifvit lurad, ifall han visat sig — jag har ju icke kunnat se honom! Du frågar mig i ditt kärkomna bref, som man igen läst upp för mig, om det är sannt att mina föräldrar lidit så stora förluster genom en konkurs, men det är gudskelof icke fallet; jag har icke en gång hört talas derom. Mina föräldrar äro rika, det kan jag veta deraf, att vi icke allenast ha det nödvändiga utan till och med lefva i öfverflöd; hvar jag lägger min hand här hemma känner jag siden, sammet och blommor, vid bordet får jag endast de utsöktaste rätter; kort sagdt min smak blir i alla hänseenden tillfredsställd. Skrif nu till mig, älskade vän, när du kommit tillbaka från det förnäma England, såvida du har något medlidande med din stackars blinda ok okok Andra Brefvet. Nu skall jag tala om något för dig, Anna, som du skall skratta dig förderfvad åt. Du skall helt visst tro att jag har mist den smula förstånd je eger, då jag säger dig, att jag har fått en tillbedjar Ja, min flicka, jag som icke kan se, har nu en lika så ifrig friare som någon hertiginna! Här har verkligen den blinde guden visat sig som en god kamrat! Huru han kom till oss vet jag lika litet som hvem och hvad han egentligen är; allt hvad jag vet är, att han häromdagen satt till venster om mig vid bordet och att han visade mig den mest utsökta uppmärksamhet.