Göteborgsposten – 27 november 1869, sida 1

Spegeln. Af Låo Lespås. Öfversättning. Första Brefvet. Du önskar kära Anna, att korrespondera med mig stackars blinda flicka, som måste trefva mig fram genom dimma och natt. Ar du icke rädd för att det blir bra sorgliga bref? Ty, det kan du väl förstå, att de understundom kanske komma att få prägeln af det svårmod, som emellanåt griper mig. 0 Anna, hvad du är lycklig, du kan se! Se den blå himmeln, solsträlarne och alla de sköna färgerna! 0 Gud, hvad det måtte vara herrligt! . Jag har också en gång kunnat se, men jag var endast ett år, då jag blef blind; nu är jag snart tjugo och under den tid som ligger emellan har jag glömt nästan allt. Jag kan uppfånga rosens lukt, med känseln uppfatta dess form, men dess färg, som alla finna så vacker, har jag glömt. Understundom far det underbara ljusglimtar genom det mörker som eljest beständigt hvilar öfver mina stackars ögon — läkarne säga att det är blodet och att det inger dem något hopp. Men detta är en dåraktig inbillning, det är något inom mig, som säger mig att jag icke skall skåda ljuset förrän i himlen. Häromdagen greps jag af en underlig känsla. Tnder det jag trefvade mig fram i mitt rum, kom jag att lägga handen på en spegel. Jag satte mig framför den och började ordna mitt hår, jag lade upp det så vackert jag kunde, 0, hvad jag i det ögon