Göteborgsposten – 25 november 1869, sida 1

— —— Tön ——d— samnad hand hade kastat yxan i sjön, så skulle grusegarne inom Frövi-Ludvika-banans rayon icke såsom nu är sallet visat sig benägna att antaga koncessionärernas vilkor. Att dessa äro stränga kan ej bestridas; men öfverdrifvet stränga måtte de väl ej vara då det visar sig att de antagas. Äro grufegarne slagna med blindhet? Så vill man nästan påstå. Man borde kanske sätta dem samt och sy nnerligen under förmyndare. Man har på goda skäl påyrkat att regeringen icke bör spela försyn, icke vara onödigtvis förmyndare; men nu har man visat sig böjd för ett litet undantag från regeln. Här erkännes det fria aftalets giltighet endast med modifikation. Det är ganska möjligt att koncessionärerna skörda vinst på sitt företag, och att de när saken är definitivt asgjord sälja koncessionen på för dem goda vilkor. Allt för gerna. Jag förmodar att koncessionärerna fått och få vidkännas ganska dryga utgifter innan de få saken definitivt uppgjord i bergslagen, och jag har ingen anledning tro att deras ombud arbetar för äran blott. Troligt är äfven att ganska mycket arbete erfordras för att bilda det bolag som skall bestrida anläggningskostnaden, och detta arbete gör väl ej heller någon för äran blott. Men det förefaller mig som aftalen om framt da afgifter för all den malm som uppfordras och vinnes från grufvorna äro mycket ovissa i afscende på beståendet för en längre framtid. Dessa aftal äro helt och hållet personliga och kunna ej intecknas i grufvorna, hvilka betraktas såsom lösegendom. Säljas de tvångsvis, sedan jernvägen blifvit byggd, så kan bolaget ej tvinga den nye egaren att fullgöra det aftal som den förre egaren ingått. Om, sedan jernvägen påbörjats, nya grutvor upptagas, och det är ganska möjligt, så äro dess egare ej förpligtade och kunna ej tvingas att erlägga malmbrytningsafgesten. Men både i detta fall och det förut antydda, om grufvor öfvergå till nya egare som ej vilja erlägga asgiften, så eger bolaget, torde man invända, rättighet vägra transport af sådan malm på jernvägen. Det är fullkomligt riktigt. Men Jå kan ju den malmen forslas med hästar törbi jernvägen till Frövi. Invändes att denna hästforsling blir dyrare än transporten på Frövi-Ludvikabanan plus malmafsge ten till detta bolag, så bevisar ju det att de förmåner som bolaget nu vill betinga sig icke äro för höga. Men då är det ju icke heller värdt eller rätt att orda derom, att bolagets anspråk på malmafgiften äro betungande? Att anlaggningsoch trafikkostnaden icks kan betäckas med de fralt-afgifter som koncessionärerna bestämt, är otvifvelaktigt. Det nyliberala partiet har genom sin härvarande klubb utfärdat ett nytt cirkulär, som tillställts samtlige riksdagsmännen i begge kamrarne. Partiet har redan lärt åtskilligt under sin ej långa lefnadsbana. Det har blifvit moderatare i sin ton, så moderat att åtskilliga af de mest energiska äro dermed missnöjda. Programmet skall efter hand utan all brådska eller omstörtning genomföras. De nyliberalas sträfvan att komma på god fot med landumannapartiet är påtaglig. Föreningsbandet skall väl innefattas i postulatet: grundskatter och andra bördor, som ensamt hvila på jordbruket, afskaffas. Men sprängmedlet äter ligger i postulatet: handelsoch näringstriheten betryggas mot reaktion. Det är ju mot handelstriheten (d. v. s. mot den friare tull-lagstiftningen) som landtmanuapartiet foreträdesvis ridit spärr? Konungen har sedan någon tid varit så opasslig att H. M:t ej kunnat lemna sina rum och ej ens kunnat hålla statsråd; men illamåendet är icke alls betänkligt. Drottningen drabbades af missödet att under sista dagens vistelse vid danska hofvet försträcka sin ena — — — —.—