Göteborgsposten – 25 november 1869, sida 1

började detta kringirrande lefnadssätt? frågade baroneton, som började känna ett djupt intresse för denna flicka. — Jag lefde hos min far, svarade hon i föräudrad ton, Har ni slutat era frågor? Hon steg upp från sin halfliggande ställning. Månen som fortfarande sken på hennes ansigte gjorde dess blekhet ännu starkare, — Se här, sade sir Oswald, har ni ett par sovereigns. Ni behöfver ej vandra ut på fältet för att söka efter ett tomt skjul. Ni kan skaffa er husrum i något värdshus. Men det är saunt, ni torde få svårt att så sent få inträde i något hyggligt värdshus. Det är bäst ni följer mig till mitt hotell derborta — Stjernan; — värdinnan är en godhjertad menniska och skall sörja för er trefnad. Kom? Flickan såg på sir Oswald med alla teeken till den djupaste förvåning. — Ni är mycket god, sade hon; ingen af er klass har någonsin vikit ett steg från sin väg för att hjelpa mig. Fattiga menniskor ha varit vänliga mot mig — ofta — mycket ofta. Ni är mycket god. Det låg mera förvåning än glädje i flickans ton. Det tycktes som att hon föga brydde sig om sitt eget öde och att den rådande käuslan hos henne var förvåning ötver denne fine herres godhet. — Tala ej derom, sade sir Oswald vänligt; jag önskar skaffa er husrum öfver natten, det är alltsammans. Jag är en smula musikkännare och blef frapperad af er vackra röst. Jag torde kunna skaffa er tillfälle att göra er nytta med er röst.