Göteborgsposten – 25 november 1869, sida 1

ö q — — —— —7-———— framgår att hr Carlsund ingalunda är den man som tvekar att framställa sofismer, blott de slå an, och det tyckes som han vid nyssnämnde tillfälle hade ett särdeles lätt entusiasmeradt, men framför allt föga kritiskt auditorium. IIan bjöd dem på stora stycken skurna ur protektionismens Schrimner, och de förtärdes jemte trikinerna. Hr Carlsund hade nyss återkommit från en iodustriel affärsresa till S:t Petersburg, der han, enligt hvad finska tidningar vetat berätta, mottagit beställning på jernvägsmateriel. Månne han i S:t Petersburg uppmanade vederbö rande att till den ryska industriens skydd sätta hög tull på artiklar som han skulle leverera, eller meddelade han der sitt ogillande af att rysk råg och ryskt rågmjöl tullfritt inlöras här? Jag föreställer mig att hr Carlsund hinsidan Östersjön var en ganska ifrig frihandlare. Hvem har ej erfarit någon gång i sitt lif att ens mest entusiast ska vänner beredt en de svåraste obehagen, alltid naturligtvis i bästa välmening. August Blanche hade en stor vänskara, och bland den flera mycket entusiastiska. Dessa kunna omöjligen försona sig med tanken att endast en grafvård skall resas der hans stoft hvilar på Nya kyrkogården. En minnesstod öfver honom vilja de nödvändigt resa på en offentlig plats, annars blir hans minne icke riktigt rotsästadt. Ians litterära skrifter — glanspunkten i hans lit — äro ej tillfyllestgörande för att hans namn skall öfvergå till efterverlden. De hittills influtna medlen, 650 rdr, äro mer än tillräckliga för en vacker grafvard öfver Blanche. Det torde vara tvifvelaktigt om det just är grannlaga mot den aflidnes minne att vidtaga mer eller mindre pressanta åtgärder för att åvägabringa medel för en minnesstod, som lätteligen kan få karakteren af en vacker dekoration på en offentlig plats. Ingen lärer vilja bestrida att upplysningen gjort stora framsteg, men nekas kan ej heller ait jemsides med den spåras dock många prof på fördomar och vantro. Se här ett bevis derpå. I nästa vecka skall ett ungt fruntimmer stå brud. Hennes blifvande make är en ung och skicklig inductriidkare. Brudens foräldrar, tillhörande medelklassen, ega en ganska betydlig förmögenhet, och af den dela de serna med sig åt de nygitta; men huru ställa til så att de förkofra sig, att lyckan följer dem och blir bofast hos dem? Att arbeta och spara, dertill förmanas vål de nygifta, men är val det tillfyllestgörande? Nej, ett ändå säkrare medel skall användas. En riktigt klok fru, af respektabel ålder, har gitvit svärförälurarne ett råd, som om det blott punktligt foljes, ofelbart kommer att medtöra den afsedda verkningen. Ilvari består då detta råd? Jo, uar brudparet kommit i sitt nya hem skall den dyrbara brudklädningen — brännas upp. Sedan är brudparets framtida lycka betryggad. Jeg tog mig friheten förutsäga att koncessionen till hrr Gossling C:o tör anläggningen af jernvägen Frovi-Ludvika skulle a,tadkomma en liflig skriftvexling och mera -adant. Så har ock inträffat, och nekas kan ej — man skrifver mycket om sådant som är ut vida mindre intresse. Att ifrågavarande koncession iea nu gestaltat sig icke kommit å bane, om oj riksdagen betedt sig hufvudlöst, är otvitveluktigt. Men riksdagen har privilegium exclu-ivum, nästan åtminstone, att i jernvägstrågor förlara hufvudlöst; riksdagens åtgöranden klandras skonsamt och glömmas snart. Man kan ju också litet hvar blifva riksdagsman och då är det ju försigtigast att ej klandra den institution i hvilken man möjligen kan komma så som sa in och då medverka till beslut som olå alldeles rasande ut. Om riksdagen ej med