Göteborgsposten – 23 november 1869, sida 1

nen till en hans yngre broder som med ära sallit på ett ostindiskt slagfält. Det fanns för öfrigt tvenne andra slägtingar, hvilka esde något skäl att hoppas på en andel i baronetens förmögenhet. De voro de båda sönerna till sir Oswalds enda syster, som hade gift sig med en prest på landet vid namn Dale. Men Lionel och Douglas Dale voro icke af det slags unga män, som kunde blott gå och vänta på ett rikt urf. De voro sin onkel upprigtigt tillgifna, men de afhöllo sig omsorgsfullt från allt slags ådagaläggande ef sin tillgifvenhet, hvilket kunde tydas som tillbedjan af hans rikedom. Den äldre förberedde sig för att blifva prest och den andre gjorde detsamma för advokatyrket. På annat sätt förhöll det sig med Reginald Eversleigh. Från sin tidiga barndom hade denne unge man innehaft ställningen af en adopterad son snarare än af brorson hos den rike onkeln. Det finnes de som kunna bira godhet och öfverseende, tom bäst utveckla sig under mild omvårdnad. Reginald Eversleigh var ej en bland dem. Sir Oswald var en alltför ädelmodig men för att fordra stora bevis på tacksamhet af den yngling på hvilken han så frikostigt slösat sin rikedom och tillgifvenhet. Då ynglingen visade sig stolt och befallanda, beundrade baroneten detta stolta och högdragna lynne. Då han vieade sig slösande i sina utgifter, trodde baroneten detta vara ett bevis på hans ädelmodiga sinnelag och förbisåg att det endast var på sina egna nöjen som Reginald offrade sin slägtinges penningar. Då dåliga vitsord kommo