Göteborgsposten – 23 november 1869, sida 1

—— vdvu— —— — nemligen hans önskan att kunna stödja den sör ullfället vacklande ministåren Palmerston. Lägenhet dertill syntes erbjuda sig, om den i: England så efterlängtade traktaten med Fraukrike kunde genom denna ministör bringas till afslutning. Cobden, Bright och Chevalier sammanträffade deriör i Oku 1859 i Bradford och diskuterade enskilt saken, hvarefter densamma snart erhöll ettslags halfofficiel karakter derigenom att Gladstone och Persigny indrogos i förhandlingarne. Ännu i slutet at samma månad reste Cobden öfver till Paris, hvarest han och Chevalier under enskilda audienser hos kejsaren närmare utvecklade planen. Derefter började de egentliga underhandlingarne, förde å Englands vägnar Cowley och Cobden och å Frankrikes at Rouher och Baroche, med biträde af Chevalier. Saken bölls emellertid alltjemt så hemlig, att icke ens finansministern Magne och chefen för tullväsendet Greterin, hvilkas protektionistiska åsigter voro kända, erhöllo kunskap om underhandlingarne, och för att ännu säkrare förvara hemligheten tillät man icke att någon enda rad af den i ärendet förda skriftvexlingen fick passera genom ministrarnes byråer. Först när traktaten i det närmaste låg färdig ull underteckning, föredrogs densamma i ministerrådet. Nu skyndade sig Frankrikes alla framstående män inom det protektionistika lägret att bestorma kejsaren och Rouher med böner att afstå från företaget, men — förgålves! Och den 22 Jan. 1860 undertecknades traktaten. Det är i detta af oss omtalade ursprunget af traktaten, som man, efter hvad vi ofvan anmärkt, har velat finna anledningen till den styrka och utbredning oppositionen mot densamma erhållit. Och i sjeltva verket vore det ju icke alideles oförklarligt, om den utvidgade makt franska folket genom senatsbeslutet d. 8 Sept. 1869 vunnit att sjeltt algöra äfven landets ekonomiska angelägenheter främst vände sig mot denna lag, blott derföre att den är oktrojerad. Vi skola emellertid hoppas att den nu tagna väldiga ansatsen icke skall komma till utförande, utan att det skall lyckas för anhängarne af det fria utbytet att, kraftigt understödda af en ny och mera ensartad ministÖr, besvärja stormen och bibehålla den terräng, de redan eröfrat. Saken är at vigt även för vårt land. Skulle de franska pro tektionisterna lyckas i sina bemödanden och handelsfördraget med England verkligen blifva uppsagdt, är det nemligen att befara att äsvon de uaktater, som blifvit afslutade med öriga länder, skola i sinom tid upphafvas. I sådant fall komme den utvidgade marknad, en stor del af våra vigtigaste produkter nyligen erhållit, att åter gå förlorad. Och hvad värre ir, den allmänt närda törhonpningen att i en snar framtid få se idben om det fria utbytet i alla Europas kulturländer förverkligad, vore härigenom ännu för någon tid undanskjuten. Sannt är visserligen, att framgången af den stora tanken, genom dylika strafvanden endast kan fördröjas, icke på allvar hindras; men elfva dröjsmålet innefattar ett förslösande at krafter, som kunnat bättre användas. al