Göteborgsposten – 23 november 1869, sida 1

——— -WAhI — — — rande, hvilka förbundo sig att arbeta emot det nu rådande ekonomiska systemet. Märklig är ock den forklaring, som afgafs af det tillstädesvarande regeringsombudet, direktören i franska handelsdepartementet hr Ozenne, att nemligen förslag till en vallmän tarift genast vid kamrarnes öppnande skulle bli förelagdt, på det detsamma måtte hinna diskuteras innan d. 4 Febr. 1870, den dag då rätten att uppsäga det bestående handelstördraget med England först inträder. Det är nemligen till sistnämnda mål som de franska protektionisterna egentligen syfta, och man tror att regeringen icke skall motsätta sig, I händelse allmänna opinionen fortfarande med styrka påyrkar upphäfvandet. Kejsar Napoleon är visserligen sjelf lifligt öfvertygad om sanningen af frihandelns grundsatser, men Rouher, som kraltigt brukade understödja dessa hans äsigter i ministerrådet, är borta, och deremot är finansministern Magne en ifrig anhängare af skyddstullsystemet. En omständighet som visar huru stor utsträckning den protektionistiska agitationen f. n. har är att Pouyer-Quertier, hvilken hittills representerat Rouen, blifvit anmodad att ställa sig som kandidat i en af Paris valkretser, och art man på flera håll tror på framgången af hans kandidatur. Man hade väl hoppats att en homogen Åminister vid Olliviers uillträde till statsrodret skulle aflägsna de faror, som sålunda hota frihandelssystemets fortfarande bestånd i Frankrike. Men dels synas de sista underrättelserna gifva vid handen att ännu icke ministeren Ölliviers tid är kommen, dels har Ollivier sjelf i ett manisest til valmännen förordat Pouyer-Quertiers kandidatur, hvarat ju tyckes framgå aw han, i besirining al makten, icke skulle handla annorlunda än man förmodar regeringen i dess nuvarande sammansättning skola handla. På åtskilliga sätt har man nu sökt förklara denna i sitt slag märkvärdiga företeelse, att det land, som näst efter England bland alla europeiska länder torde vara mest moget för tillämpningen af lärorna om det fria utbytet, likväl synes böjdt för att lemna den nyligen beträdda banan och istället åter tänka på en annan redan öfvergifven. Bland dessa olika förklaringssätt är det ett bland de mest antagliga som finner orsaken ligga i sättet hvarpå oftanämnda handelstördrag tillkom; ty detta framgick icke som en produkt ur nationens fria vilja, utan påtvingades densamma ofvanifrån genom kejsarens makfullkomlighet-. Den berömde nationalekonomen Michel Cne valier, som i traktatens tillkomst hade en icke ringa andel, har nyligen meddelat nägra upplysningar i detta hänseende, som äro af stort intresse. År 1855 — säger Chevalier — hölls den stora industriutställningen i Paris, och den höga ståndpunkt, som den franska industrien då visade sig hafva hunnit, öfvertygade regeringarne att höga skyddstullar icke vidare voro af nöden. I enlighet med denna sin åsigt framlade regeringen år 1856 för lagstittande församlingen ett lagförslag som åsyftade upphätvandet af inforselförbuden. Församlingen, som i sin dåvarande sammansättning annars aldrig brukade tillåta sig nagon opposition, förkastade emellertid denna gäng den kejserliga propositionen på ett så afgörande sätt, att regeringen icko allenast sann sig föranlåten att taga förslaget tillbaka, utan förklarade äfven genom Monitören att under de närmaste fem åren de då gällande inskränkningarne i tullen på inkommande varor icke skulle undergå någon törandring. Sjelf hyste dock kejsaren fortfarande samma ueigter om nyttan af en friare samfärdsel, och dertill kom nu ytterligare ett politiskt skäl, — — — —