Göteborgsposten – 20 november 1869, sida 1

onder det att det varit mulet på naturens himmel, har det deremot klarnat på vår teaterhimmel. Operan har åter lefvat upp till ett nytt och nära nog bättre lit. Ty första yttringen at detta lif var Lucia di Lammermoor, som i Tisdags efter några års hvila åter visade sig på vår scen. Fru Coy, hvars debut i La Sonnambula redan var egnad att framkalla stora förhoppningar, snart sagdt ölverträflade dessa i ÅLucia. Oaktadt den lätta slöja, som, måhända beroende på en af våra kusliga väderleksförhållanden lätt förklarlig indisposition, hvilade öfver hennes högre toner, sjöng hon partiet rent och korrekt, utan piosamma detonationer och öronslitande skrik, de der eljest icke varit fallkomligt främmande för den nuvarande operasäsongen. Hennes spel var enkelt och naturligt, men just derföre af vida större effekt än dessa stora gester, hvilka mera likna en rasandes Sturmbeschwörung än menskliga åtbörder, hennes föredrag andades denna känslans innerlighet, som går från hjerta till hjerta och såväl ötverensstämmer med den rörande karakter hon hade att framställa. Hr Coy stod, hvad beträffar det rent vokala utförandet, som en värdig Edgar vid hennes sida, men i utirycket och spelet skulle vi önskat någon mera passionerad ömhet, men framför allt mera dramatisk kraft i 3:dje aktens effektrika slutscen. I den stora dödsarian inlade deremot sångaren den klagande erotik som situationen kräfde och de underbart smältande tonerna bragte mer än en näsduk i rörelse. Ett visst, helt säkert ej behöfligt torcerande af rösten i några momenter af operan torde för svinna vid kommande föreställningar. Vi äro emellertid öfvertygade om att detta konst närspars medverkan skall vara tillräckligt att hålla Lucia uppe på repertoiren och på densamma framkalla nya, med publikens odelade belåtenhet belönade tonskapelser under den korta period, som ännu torde återstå af den italienska operasäsongen i Göteborg, vintern anno MDCCCLXIXÄ. Med undantag af hr Tasti, som på ett fulit tillfredsställande sätt sjöng Raimonds parti, lemnade öfriga solister, ingen nämnd och ingen glömd, äfvensom kören vid första representationen åtskilligt öfrigt att önska. Hvem gömmer ej främst bland barndomens eller den första ungdomens teaterminnen Aug. Blanches Läkaren? Hvem minnes den ej med fru Wilson som Maria Grandin, brr Osc. Andersson som Hillman, Lagerqvist som Lovander, Broman som Rudorf, Fredr. Deland som Schalån och Isberg som den apoplektiske bruksinspektoren. Vi ha sedan den tiden sew Läkaren i många andra uppsättningar, men ingen har, såvidt vi nu kunna erinra ess, varit i det hela så tillfredsställande som den Nya Teatern nu erbjuder. Detta härrör i väsentlig mån deraf, att hufvudrollen, Hillmans, på ett högst förtjenstfullt sätt återgitves af hr Ahlström. Manligt allvar, lugn värdighet, manörfri, uttrycksfull och naturlig deklamation, allt egenskaper som karakteren kräfver, men som vi icke alltid funnit hos denne skådespelare, samt en särdeles argenäm apparition bi draga till att skapa en ädel och tilltaiande bild. Hr A. har med denna roll bevisat, att han är mäktig sjelfständig, konstnärlig uppfattning, må han fortgå i denna riktning, den enda, som leder till målet! De öfriga medspelande uppbära väl sina roller. Hr Österberg, hvars spel i början är något matt, hvilket måhända härleder sig deraf att han icke synes tillräckligt minnesgod i inläsandet at rollen, firar deremot i den gripande slutscenen en verklig triumf; hans stumma spel är der alldeles ypperligt, skada endast att effekten af hans lyckade sortie törsvagas genom publikens taktlöshet att låta den botfärdige syndaren åter framträda för att bugande mottaga äfven dess aflat — i form af en applåd. Kritiken har med rätta berömmande omnämnt fru Wagners och hr Otterströms humoristiska uppfattning at sina resp. biroller, den har haft I idel blommor för m:ll Domasis sång och hr Paltis spel, men ännu har ingen, såvidt vi kunnat se, haft några ord till uppmuntran å hr Pettersson, som i 1:a akten föredrager den bekanta Studentvisan på ett mycket förtjenstfullt sätt, Nästa Måndag upptöres för första gången i Sverige Shakespeares lustspel: Mycket väsen för ingenting, med följande rollbesättning: Don Pedro, prins af Arragonien, hr I Österberg; don Juan, hans halfbror, hr Th. 4 Schwartz (som blifvit engagerad att uppträda i i några roller); Claudio, en ung grefve från Fiorens och Benedict, en adelsman trån Padua, don Pedros gunstlingar, hrr Ahiström och Wagner; Leonato, ståthållare i Messina, hr Ahman; Antonio hans bror, hr Strindin; Borochio och Conrad, don Juans följeslagare, hrr Pettersson och Otterström; Surkart och Nypon, hrr Holmqvist och Boström; Hero, Leonatos dotter. fru Boström; Beatrice, hans brorsdotter, m:ll Aberg. Vid uppsättningen har Ilagbergaka öfversättningen blifvit följd, lämpad för scenen af hr Ludv. Josephsson. Vid fru Josephine Rohdes förut omnämnda soire å Nya Teatern i afton utgöres programmet af följande nummer: 1:0) Ouverture; 2:0) En stund hos Diderot, komedi i 1 akt; 3:0) La Foletta, af Marchesi, sjunges ul m:ll Domasi; 4:0) Vårt nederlag, sång på Pultavadagen, af Fr. Hedberg, framsäges al hr OÖstorhoera AA) GCUHAIAHHAA CCR