Göteborgsposten – 19 november 1869, sida 1

turligt företräde, och att alltmera inskränka gränserna af det område, inom hvilket evenska jernet ansågs vara det enda användbara. Dertill kommer den tilltagande benägenheten hos allmänheten att i främsta rummet 80 på prisbilligheten och först i andra på beskaffenheten, blott varan i allt fall någorlunda uppfyller sin bestämmelse. När vidare till dessa omständigheter lägges den starkt protektionistiska, för att icke säga prohibitiva, tull-lagstiftningen i Amerikas förenta stater, som betydligt försvårat afsättningen på detta håll, så må man icke undra ötver att den inhemska jernhandteringen befinner sig i ett stationärt tillstånd. Mängahanda ba också de forslag varit, som åsyftat att främja den tynande handteringen, och de flesta hafva gått ut derpå, att medelst association at kapitaler i och tör produktionen åstadkomma en industri i större skala samt dymedelst i åtminstone ett hänseende utjemna skilnaden mellan de produktionsvilkor, hvarunder den inländske och den utländske producenten arbeta. Men den uppgilt, nu itrågavarande bolag förelagt sig, går i en annan riktning. Dess verksamhet skulle alse icke produktionen, utan afsättningen, ity att soreträdesvis ä sådana utländska handelsplatser, der ny eller ökad afsättning af svenska varor bör kunna påräknas, agenturer skulle upprättas för att knyta nya och utveckla gamla affärsförbindelser. Man kan ifrågasätta, huruvida icke bolagets syste står i strid med den ekonomiska lagen om arbetets delning, med den lag som tordrar att äfven utbytet al arbetsprodukter öfverlemnas åt en särskild yrkesklass. Det synes nästan som om bolaget väntat sig en anmärkning af denna art, enär det, etter att hafva uttalat önskvärdheten af samverkan mellan producenter och exportörer, i sin inbjudning särskilt iramhätver dels att det år nya eller föga bearbetade arbetsfält, på hvilka detsamma ernar verka, dels ock att det icke med kåp eller törsaljning af varor för egen räkning ämnar taga befattning. Men genom dessa inskränkande bestämmelser i sivt program, hvilka for osrigt i händelse företaget tår framgång svårligen torde kunna fasthällas, har bolaget, såsom det oss synes, blott aflägsnat den föreställningen att det skulle hafva till afsigt att såsom en särskilt kapitalstark medtäflare söka uttränga redan bestående enskilda exportfirmor från deras markvader. Då bolaget uttryckligen erbjuder sig till förlagsgifvare å varor, som till dess agenter utskeppas; då vidare antagas kan att delegarne hufvudsakligen komma att bestå af samma personer, hvilka producera varan, och då försäljningen skall ske genom agenter d. v. s. tjenstemän hos bolaget, icke genom sjelfständige, på egen risk handlande personer — så förefaller det oss vara tydligt att förslaget, möjligen omedvetet, innetattar ett försök att förverkliga den Careyska läran om producentens och konsumentens närmande ull hvarandra-. Men denna lära har, som bekant är, till slutligt syfte att bortkasta alla mellanlänkar, hvilka f. n. hindrande? stå i vägen, eller m. a. o. att i möjligaste måtto göra obehöfligt att en särskild klass finnes, den der gör utbytets förmedling till sitt yrke. Det är möjligt att de slutsatser, angående karakteren at bolagets verksamhet, vi dragit ur de korta antydningar som föresinnas i inbjudningen till aktieteckning, icke erkännas såsom riktiga. Men om de skola besinnas vara det, om det nya bolaget skulle komma att uppträda konkurrerande med den enskilda exporthandeln, så kunna vi ändock icke finna att så stor skada derigenom skett. lär företer sig i sådant fall blott en konkurrens, likartad med den som framträdt på de