Göteborgsposten – 19 november 1869, sida 1

som af Dennis Wayman blifvit persuaderad att äta och dricka och som boredvilligt gaf vika för denne gentlemans gästfria uppmärksamhet. Då Jenny Milsom blifvit ensam i sitt rum öppnade hon fönstret och blickade ut i den mörka natten samt lyssnade till de tre männens röster i rummet inunder. Rösterna hördes mycket tydligt i det förfallna huset. Då och då tycktes en högljudd skrattsalva skaka det från grund till tak: men snart blef allt tyst. Jenny visste att de voro sysselsatta med korten. — Ja, ja, mumlade hon; det går på samma sätt som den der natten — först de högljudda rösterna och skrattet, sedan tystnaden och sedan — rättvise himmel! skall olutet bli detsamma nu som då? Hon vred sina händer i tyst förtviflan och sjönk i en hoplutad ställning vid det öppna fönstret med hufvudet sänkt mot barmen. Under flera timmar satt den olyckliga flickan i samma ställning oaktadt den kalla nattvinden blåste rakt emot henne. Allt tycktes lugnt i rummet inunder. Rösterna förnummos då och då, dämpade och försigtiga, något utbrott af munterhet hördes ej mer. En blek, grå strimma började skimra i östern, förkunnande att dagningen var nära. Flickan höjde sina trötta ögon mot denna strimma. — Oh! om denna natt vore förbi! mumlade hon; om den vore förbi utan att någon olycka skett! Orden voro ännu på hennes läppar, då rösterna hör