Göteborgsposten – 18 november 1869, sida 1

Hade ej rompunschen varit, skulle han kanhända erinrat sig Joice Harkers varning och undvikit att visa sin rikedom för dessa två män. Men olyckligtvis hade ängorna af den starka drycken redan börjat omtöckna hans hjorna och hans medhjeolpare var helt och hållet förgäten. Han öppnade sin plånbok hvarje gång han förlorade och hvarje gång han öppnade den kastade Dennis Wayman och Svarte Milsom en flyktig blick på innehållet. För hvarje gifning blef sjömannen allt mer och mer uppeggad. Insatserna voro obetydliga och hans förluster uppstego endast till några pund. Men känslan af att ha förlorat gjorde honom misslynt. Han var seberaktigt ifrig efter revanche, och då Milsom reste sig för att gå, påyrkade kaptenen att han skulle fortsätta spelet. — Ni får ej schappa undan med mina penningar på fickan, sade han. Jag vill och skall ha revanche. Svarte Milsom pekade på ett litet holländskt ur i ett hörn af rummet. — Öfver elfva, sade han, och jag som har fem mil att gå för att komma hem. Min dotter Jenny sitter uppe och väntar på mig och är orolig för min skull. Under den öfverretning som spelet och punschen åstadI kommo. hos Valentine Jernam, hade han glömt balladsängerskan. Men uttalandet af hennes namn framkallade ånyo den sköna flickans bild i hans minne. — Er dotter! mumlade han; er dotter! Ja, flickan som sjöng här, den sköna flickan som sjöng. Hans röst var osäker. Båda männen hade varit angelägna att få Jernam till att dricka, under det de sjelfva