Göteborgsposten – 18 november 1869, sida 1

som prinsar. Ställ i ordning för resan, Wayman, så att vi kunna ge oss i väg så fort som möjligt. Dennis Wayman gick bort för att laga åkdon i ordning och Milsom följdo honom, men do lemnade ej kaptenen lång tid till eftertanka, ty Dennis Wayman kom nästan ögonblickligen tillbaka för att tillsäga att åkdonet var färdigt. — Håll nu skarp utkik, kapten! sade han; det är en mörk natt. Det var verkligen mörkt, till och med inno i staden, men ännu mörkare på den väg der Valentine Jernam snart åkte fram. Åkdonet, som kördes af Dennis Wayman, var ett mellanting mellan schäskärra och gigg, och dragaren var en mager hästkrake med raggig man; men han var snabbfotad och det mörka träskartade landet på ömse sidor om vägen tycktes flyga förbi de resande som ett landskap i en dröm. Ett sakta brusande som hördes i nattens tystnad lät Valentine Jernam förstå att floden var nära bredvid; mon för öfrigt hade sjömannen föga bekantskap med omgifningarne. : De hade snart lemnat London bakom sig. Sedan man åkt sex eller sju mil och kommit så nära floden att man kunde höra dess brus, körde värden på Glada Matrosen plötsligt in genom ett förf.llet trädstiket, bakom hvilket låg något slags låg byggnad, hvilken endast genom en svag ljusglimt, framträngande mellan ett par röda gardiner, kunde upptäckas. Det enformiga brusandet från floden hördes här tydligare och var uppblan