Göteborgsposten – 18 november 1869, sida 1

sart åt den stora frågan om en ny konsertoch festlokal efter konstens fordringar. Komiterade äro nu ense om att Fersenska tomten vid Blasieholmen bör inköpas och e byggnad der uppföras. För den idns realiserande intresserar sig äfven Musikaliska akademien. Men i största hast har ett aktiebolag bildats som kallar sig Valhalla och som äfven skall realisera en stor idd. Valhallaär en mycket stor och ganska kuriöst konstruerad byggnad, belägen vid Mästersamuelsgatan, och förunderligt användbar till allt — älven och nu företrädesvis testlokal. Frih. Knut Bonde fattningen såsom ordförande bolagets styrelse — han är i stone den nye Odin i det han är redan omgifven af en samling ganska kraftfulla einheriar. En af hufvudstadens tidningar innehöll för någon tid sedan en n ny till konsertoch har mottagit bei Valballa-aktieillsvidare åtminnya Valhall och pompös öfversigt al det nya Valhallas blifvando interiör. Man har icke läst en mera kolossal puff — tyvärr gick den igenom så många numror af tidningen, att få hade tålamod hålla ut med läsningen till slut. När den nya Odins sal blir färdig, skall den gamla, såsom vi sett den beskrifvas j den nordiska mytologien, förefalla oss som ett simpelt klädstånd, en barack af intet värde. Galten Schrimner, med tikinfritt fläsk, och geten Hildrun, med ständigt gifvande mjölk, skola icke heller tattas — allt detta och mera till för alt göra lokalen absolut mest lämplig för konserter och fester efter nutidens högt ställda fordringar, Jag tillåter mig icke förutsäga om konsertsalongen vid Blasieholmen blir byggd; illa vore det. I alla tall ha vi V anlita och härom året ill om aftnarne. Ni erinrar er sannolikt att för ett par veckor sedan omtalades huruledes en kanon af stora dimensioner, gjuten vid Finspong, sprungit vid profskjutningen. Missöden ar enahanda slag inträffa vid alla styckebruk, och det nu ifrågavarande är endaat i det fall narkligt, att det tillskyndade egaren en ganska stor pekuniär förlust. Händelsen hade emellertid icke väl blitvit bekant, förrän afundsjukan och skadefröjden i den intimaste orening producerade en artikel, som skyndnämt meddelades i en här utkommande tiduing. Tillverkningsmetodon var icke blott oriktig, utan i strid med det kontrakt som Fjuverlets egare afslutat med kronan, påstods det. Nalurligtvis sramkastades tillika en gemen insinuauon mot hela kanontillverkningen vid Finspong. Brukspatron Ekman har emellertid visat att tillverkningsmetoden var al sjoförvaltuingon godkänd — insändaren hade påstått motsatsen, för bättre verkans skull — och att kanoner gjutna efter samma metod, men af ändå större kaliber, lyckligt uthärdat profskjutningen och i allo blifvit godkända, ätven af utländska artilleriofficerare, som anställt försök for sina resp, regeringars räkning. Hvad återstår således af det håtska anfallet? Jo, harmen att hafva misslyckats. Det är antagligt att kronolänsman Söderberg är för er en fullkomligt okänd person. I Gefleborgs län åter var han en allmänt bekant person och sjelf kallade han sig den märkvardige Soderberg— derföre att länsstyrelsen två gånger afsatt honom från länsmaustjensten, men han lika många gånger efter auförd klagan blifvit återinsatt i tjensten af högsta domstolen — och derföre betraktade han sig som en stor man. Händelsen har gjort att jig härom året tog kännedom om handbigarne i det ena afsättningsmålet, och Jag är ötvertygad derom, att med en sådan meritförteckning som Söderberg hade, skulle högsta domstolen icke veiat behålla honom såsom sin vaktmästare. Men till kronolänsman ansågs lan sortsarande mycket lämplig. Nu har han tönnat vid tjensten och det gamla Sverige, och, enligt hvad man antager, utan pass afest inkognito till Amerika, sedan han naturigrvis iräkat en ej obetydlig balans; den hade iuminstone icke uppkommit om högsta domtolen ej haft öfverseende med karlens kontaterade opålitlighet. På ganska länge har ingen svensk dramen alhalla att 8ickuder rätt. 1 usteliga