Göteborgsposten – 15 november 1869, sida 2

utbredd öfver den sundaste realitet. Det är en pjes, der löje och tårar vexla, men utan pjunkig sentimentalitet, ett stycke som med all sin älskvärdhet är spirituelt, stundom nästan ystert, alltigenom ungdomsfriskt. Det är sådana svenska originaler man måste helsa mångfaldt välkomna. Författaren hade också i de utförande förträffliga tolkar för sitt arbete, och bland dessa framstå isynnerhet fruarna Almlöf och Kinmansson. Den förstnämnda blef inropad för öppen ridå under en verklig storm af applåder, och efter pjesens slut blefvo naturligtvis alla, som deri uppträda, inkallade. Bifallstecknån ville likväl icke sluta, och publiken ropade enhälligt på författaren. Hr Knut Almlöf framträdde och tillkännagaf att författaren icke ännu önskar gifva sig tillkänna. ——— 27 1 vn