Göteborgsposten – 15 november 1869, sida 2

— Hvad säga ni om en bål punsch, kamrater? frågade han. Männen sågo på honom och nickade med ctt grin. Valentine Jernam ropade på värdshusvärden och befalide fram en bål rompunsch. — Kuussla ej med rommen och var ej allför liberal med vattnet, sade kaptenen. Värdshusvärden nickade och skrattade. Han var en bredaxlad starkt bygd man med ett bredt ingalunda behagligt ansigte. Valentine Jernam stödde sina armbågar mot det bräckliga bordet och tog en öfverblick öfver rummet. Det var en paus i musiken just då. Flickan hade slutat sin sång och satt vid det gamla pianot i förbidan på att hon åter skulle bli anmodad sjunga. Det fanns endast två exekutörer vid denna anspråkslösa konsert — tlickan som sjöng och en gammal blind man som ackompagnerade henne på pianot; men en sådan aftonunderhållning var alldeles tillräcklig för kunderna på Glada Matrosen för tjugosju år sedan, innan de praktfulla moderna musiksalarne uppstått. Valentine Jernams mörka ögon vandrade rundtomkring rummet, tills de fästades på den vid pianot sittande slic. kans ansigte. De tycktes ej kunna lemna detta ansigte, sedan de en ging fästats på detsamma. Det var ett blekt ovalt ansigte, omgifvet af rikt svart hår och upplyst af glänsande svarta ögon; ett ansigte som snarare skulle anstått en romersk kejsarinna än en sångarflicka i ett värdshus i Shadwell. (Forts.)