Göteborgsposten – 15 november 1869, sida 2

— Csst )UDHAET ZIIVYA 813 1IIKAanna. Från Utlandet, Det går återigen hög sjö i Paris och böljslagen skola väl med hvarje dag bli allt våld sammare, tills åtminstone omvalen egt rum, hvilka skola förrättas om några dagar. De mot kejsardömet mest fientliga mäns namn flyta härvid ofvanpå, och främst bland dessa se vi Kochefort och Ledru-Rollin. Den förre är parisarnes leksak för ögonblicket: han lyftes upp till höjden af en tidehvarfvets personligbet af en nyckfull opinionsvind; men lara är, att denna blir så stark, att lyktgubben skall komma att nedbrytas deraf. Parisarne äro grymma mot detta sitt nya afgudabeläte. Han är sjuk, men måste det oaktadt bevittna den förtjusning, hvarmed man hotar att qväfva honom. Så skrifver en pariserkorresp. under d. 9 d:s: Den Rocheforiska demonstrationen började riktigt i går afton med det allmänna mötet i Belleville. Eftersom han var opasslig, kom han först något sent och endast derför, att mötets ordförande, som ej ville gå in på, att sjukdom hindrade Rochetort från att uppfylla sina pligter, sjelf släpat honom med sig dit. Efter Rocheforts ankomst uppkastades den frågan, huruvida han äfven ville aflägga den andra eden såsom deputerad. Rochefort uttalade sig med några ord derför, likaså mötets ordförande Milliere, som sade: LedruRollin, Barbås, Pyat äro trenne spöken, hvilka vi ställa emot dem, som nedrigt plundrat vår frihet. Rochefort skall vara den hammare, med hvilken vi slå dem och kullstörta det, j veten. Mötet uttalade sig deretter enstämmigt för, att Rochefort skulle aflägga den i fråga varande eden. Härpå lemnade Rochetort salen, hvarefter demonstrationen började. Hopen i salen hade redan af full hals skrikit: Letve Rochefort! Lefve Lyktan!Hopen på gatan — några tusen personer — svarade på detta rop, och Rochefort hade ej väl kommit ut på gatan, förrän några blusmän grepo tag i honom och buro honom till sin vagn. Rochefort ville nu komma fort undan, men den täta hop, som omgaf honom gjorde det alldeles omojligt. Han blef nödsakad att fara i okridt, och hela hopen beledsagade honom under rop och stoj. Då tåget kom fram till boulevarderna i närheten af Chateau dt Eau, ville en afdelning polismän mota hopen, men de lyckades blott frigöra vagnen, som på deras befallning ilade i skarpt traf derifrån. Men hopen rusade efter den och tvenne starka karlar grepo tag i tyglarne och tvungo kusken att åter köra i skridt. Så kom tåget alltjemt sjungande till melodien Da Lampions sitt Vioe Rochefort !, till hörnet at Boulevard Montmartre och vek in på den senare gatan. Trängseln blet der så stark, att alla vaguar måste köra i skridt, och ropen ökades sä, att hela qvarteret — klockan var redan 12 12 — uppfylldes med fruktan och oro. Plötsligt gjorde hopen halt. Man hade neml. kommit tram till Hotel de France et de Champagner, der Rochefort bor alltsedan sin ankomst till Paris. Han hoppade nu fort ur vagnen, ställde några ord till dem, som närmast omgåfvo honom, och försvann under dånande rop af Vivo Rochefort! Pve La LanternelDerpå blef det tyst och massan skingrades. På mötet i Belleville hade det emellertid gått stormande till. Der hade farliga ord blifvit fällda, och en talare hade tillochmed temligen öppet sagt: Låtom oss alla rösta för Rochetort, en sramskriden republikanare! låtom oss törena våra krafter mot den gemensamme fienden! låsom oss alla arbeta på kejsardömets störtande! Spräket på de allmänna mötena är visserligen ganska skarpt, men mycket hofsamt i jemförelse med de radikala tidniogarnes. Så slutar t. ex. Råtorme (årsdagen af den 18 Brumaire) en artikel, i hvilken bladet åter förebrår Bonapartemissgerningen af d. 2 December?, med följande ord: . Och man förvånas ölver, att förnuftet, rättvisan tvinga oss att med lidelse säga: Vi vilja ej mera ba något kejsardöme! Man välje republikens, mest upprörda tider, och man skall ej våga påstå, att de öfver Frankrike bragt tusendedelen af den olycka och den skam, som den hvilken männen af d. 18 Brumaire, af 1815, af d. 2 December, Napoleon I Anh NAAA 110— PY