Göteborgsposten – 12 november 1869, sida 2

er hans paana och svänger om med honom 1 gröngräset. Klockan slår nu fem nere i tornet. Man: nen reser sig från sitt arbete, som han nu hallit på med i sex runda timmar. Isan lägger försigtigt ark jå ark på det hustrun ej må vakna af bapperets skramlande, och ser fi nöjd på den lunta han färdigskrifvit. Derpa kastar han en blick tili mig som ville han tacka mig för ljus och godt sällskap och begyuner så att kläda af sig. Ilan hejdar sig och tänker: Kölden och tröttheten äro två säkra sömndrycker, jag kunde lätt försofva mig om jag nu lade mig och klockan sju bör jag vara ute. Han går derpå till köket, gör sjelt upp eld och kokar sitt kiffe för att icke väcka sin hustru i otid. Han pysslar en stund med detta och sitter sig så ner och dricker. Det gjorde godt, säger han då han sväljt sista droppan och tillägger med ett tacksamt hjerta: Gud hjelper de stackars arma som också måste försaka denna njutning. Emellertid slär klockan half sju Då hör han gårdsporten öpenas och kort derpå tungir steg i trappan, som komma närmare hans dörr, på hvilken han slutligen hör det knacka. Det är postbäraren. Jag var här i går qväll, men då hade ni gått till sängs. Jag kunde nog tro att jag nu skulle fiuna er