Göteborgsposten – 12 november 1869, sida 2

Kapten Mankell har i en uppsats i tidskriften Framtiden, för hvilken vi förut redogjort, anslutit sig till denna i Andra kammaren gängse mening och säger, att det år 1810 beviljade förstärkningsmanskapet såväl som beväringsinrättningen, ehuru de biföllos af bondeståndet, voro ett intrång i roteoch rusthållarnes rättigheter, sedermera upprepadt 1856—58, då riksdagen emot bondeståndet ökade beväringsexercisen från 12 till 30 dygn, fördelade på 2 år. Ilade, menar han, det gått rätt till, så skulle öfriga folkklasser haft en ökad beväringsskyldighet (den drabbar dock alla lika!) i förhållande till rustoch rothållare på krono och skatte åtminstone. Hålla nu dessa s. k. nättsskål för en vägran att bifalla K. N:ts förslag streck? För Carl XI:s ordnande af indelningsverket togs jordegendomen till beskattningsgrund. Adelns rusttjenst skulle fortfarande utgå efter rusttjenstmarker, Rusthållsinrättningen bestod deri, att af konungen från adeln reducerade hemman blefvo dertill anslagna och till armåbefälets aflöning, i det att det till rusthåll indelta hemmanets åbo eller egare skulle såsom rustbållare uppbära den anslagna hemmansräntan och i de flesta fall äfven augment, mot skyldighet att till krigstjenst utrusta häst och karl, för hvilken skyldighets utgörande besittningsrätten till kronooch eganderätten till skatterusthåll stodo i borgen. Grundande sig på anordning af hemmansräntor, gjordes denna inrättning ej tll föremål för kontrakter, hvadan ej heller den frihet från utskrifning, som tillkom rusthållare, blifvit kontraktmessigt aftalad. För öfrigt ålåg i allmänhet manskapets i armen uppsättande, rekryterande och underhåll den jordbrukande belolkningen, med jorden till grund för skyldighetens utgörande. Allmogen hade länge önskat att tå den börda, som bestod i de svårberäkneliga utskrifningarne, lättad och närmare bestämd; och några provinser hade redan på Gustaf Adolfs och Christinas tid träffat attal om ett ständigt knektehåll. I öfverensstämmelse med donna önskan beslöt Carl XI att på denna nya grund allmänt. ordna indelningsverket för sotsolket. Saken förekom vid 1682 års riksdag. Presteståndet, som var fritt från skyldigheten i detta afseende, och städerna, som hade förpligtelser med afseende på båtsmanshållet, sysselsatte sig ej härmed. Adeln vägrade att för frälsegodset taga del i knektehållet, likaså vissa landskaps ombud inom bondeståndet: inom bondeståndet röstades neml. landskapsvis, likasom bland presterna efter stiften. Knektehåället blef derför endast gällande för de landskap, som antogo, under det att de andra öfverläto åt konungen att till regementenas kompletterande utan ständernas hörande och sammankallande hålla utskrifningar, törbehållande sig att, om de senare skulle vilja knektehåll, genom ansökan hos konungen utverka sig rätt dertill. Som emellertid knektehållet med dess bestämda ordning var att föredraga framför den oberäkneliga utskrifaingsbördan, ingingo dock snart adeln och samtliga landskapen bärpå. Jord af frälse, krono och askatto roterades lika, dock med vissa undantag och deribland srihet från all rotering för det ypperliga frälset. Närmare bestämmelser om rotehällarnes och soldaternas åligganden träskades med vissa landskap, andra indelades liksom städerna till båtsmanshåll och avdra åter voro fria från roteringen genom erläggande af utskrifningspenningar. Slutligen uppsattes jemte de indelta regementena vissa genom värfning. Hvarje landskap och stad hade sålunda fått sin skyldighet på ett bestämdt sätt ordnad, och de särskilda medborgareklasserna doltogo i allmänhet, hvar på sitt sätt, såväl i de bördor som i de friheter, hvilka voro med indelningsverket förenade. Den frihet från krigstjenstskyldighst, som förr endast de privilegierade klasserna åtnjutit, var nu, emot de deri inneburna skyldigheter for land och stad, utsträckt till alla medborgare, som egde ett stadigt hem och yrke. Andra medborgare voro hemsallna under krigstjensten såsom ivångstjenst och skyldiga att antingen låta lega sig at roteoch rusthällare, eller ock taga värfning. Alla medborgare skulle således ha lika rätt som rustoch rotehållare till frihet för sig, sitt hus och sina arbetare från allt slags hrigstjenst, tillochmed bevärivgsskyldighetens fullgörande, så länge den indeita armeen sinnes qvar; och endast den lösa befolkning, som — —n—