Göteborgsposten – 12 november 1869, sida 2

Ack, jag däre! som klagallo öfver min ställning och grämde mig öfver det sallna menniskoslägtot, jag kan ju hvar natt glädja mig ät denne mans försakelse och ihärdighet, j:g kan ju läsa i hans hjerta hur innerligt han tackar Gud för det arbete han fått och hur det klappar vid tanken på hans hustrus glädje då han skall komma och visa de pengar han förvärfvat på bekostnad af hans goda sömn. Melan han skrifver har jag skickit glada drömmar till hennes läger, jag har kastat mina strålar på hennes panna och låtit dem måla vackra taflor för hennes ögon. IIon ser sig försatt i ett varmt och trefligt hem, elden brinner raskt i kakelugnen under det hon klär julgranen åt sina begge gossar. Hennes man ser icke längre blek och mager ut, hans kinder bära helsans rosor och det godmodiga sorgfria leendet som i första åren af deras giftermål alltid låg på bang läppar hade kommit åter. Nu förvandlas scenen och hon ser sig vandra vid hans sida en ljuflig sommardag i en skuggrik skog. Piltarne springa omkring och jubla af glädje öfver den fria gröna naturen, som de aldrig hafva sett utan endast läst om i sina bilderböcker. Deras kläder äro nya och fina och stöflorna äro hela på sulorna. Hennes man är så lycklig och belåten att hon tar honom om lifvet,