grdsmästare, hvilken han frågade hvar baronessan kunde träffas. — På slottet, svarade denne snäft och aflägsnade sig skyndsamt. Då han stannade på gården upprepade han sin fråga till baronessans gamle kammartjenare, Jean. — Madame är i stora salongen, svarade denne. — Vill du anmäla mig? — Det är onödigt, hon väntar er. Jean talade utan att se på honom och rösten hade ett sällsamt uttryck. Betagen af en plötslig fruktan gick han långsamt genom vestibulen och in i salongen, men stannade förvånad på tröskeln ty baronessan satt helt och hållet svartklädd i en emma, oaktadt sorgtiden ofter hennes make var förbi och hon sagt sig icke ha rättighet att sörja Manuel. LGon nalkades vördnadsfullt för att kyssa hennes hand. IIon gal dock icke okt derpå utan anvisade honom medelst en åtbörd plats i en fåtölj. — Hr de Villenave, sade hon, vi hafva allvarliga saker att tala om. — Madame, stammade han. — Innan vi afhandla ämnet för ert bref, återtog hon, önskar jag göra en fråga. Känner ni många aktriser? Hon är svartsjuk, tänkte han och svarade i likgiltig ton: — Jag känner till dem nästan alla. -—