Göteborgsposten – 11 november 1869, sida 1

——T——17272———7AAa-——2—2242 uppblandas med sådana ingenting mindre än kunnige och rättsinnade män, som vid en mängd at underdomstolarne i landet vanligen framträda såsom sakförare. Då vid sådant förhållande den tillernade lagen kunde leda till en verkan, som vore alldeles motsatt den man åsyftat, ansågo justitieråden sig böra, lika med högsta domstolens öfriga ledamöter, afay nådigt bifall till riksdagens ifrågavarande beslut. I betraktande af den aynnerliga vigt sörevarande frågor ega, skola vi till dem återkomma, när högsta domstolens utlåtanden föreligga in extenso. Redan nu vilja vi dock, till bemötande af det domslut vi hört fällas om högsta domstolens beteende att sålunda motsätta sig reformer i lagstiltningen, hvilka högt af allcänna opinionen påkallas, erinra om den särskilda ställning grundlagen synes hatva velat tilldela denna institution vid lagfrågors behandling. Stäld, som den är, såsom ett slags extra ordinär juridisk rådg.fvare vid konungamaktens sida, utrustad med alla de qvalifikationer, hvilka kunna göra honom sjelfständig och emottaglig för påtryckningar, vare sig ofvanifrån eller nedanifrån, torde denna domstols uppgift vara att, innan lagstittringsfrågorna slutligen afgöras, allvarligen tala den Juridiska bildningens sista ord. Men juridiken är en formel, för att icke säga formalistisk, vetenskap. Om det behof som framkallat ett lagförslag är än så trängande, det mål vill hvilket detsamma syftar än så berättigadt, underlåter hon likväl icke alt med minutiös skarpsinnighet granska dess detaljer och det inre sammanhanget mellan dessa. Vi halvai början at denna uppsats antydt, att sammansättningen af riksdagen och dess utskott gör att denna myndighet icke torde vara i allo lämplig att framkomma med suilt utarbetade agforslag. Ilögsta domstolen har förmodligen så mycket hellre i detta tall wort sig kunna föra den stränga krit kens talan, som han vet med sig att han icke utkastat barnet på samma gång som badvattnet, utan utt tvärtom det förra snart, vid nästa riksdag, skall uppstå i förklarad gestalt. För ö rigt är det sör ingen del sagdt att konungens sankt ou skall uteblifva, derför att högsta domstolen afstyrkt densamma. Sällan nar väl ett lagförslag, båove hvad dess hufvudgrunder och dess enskilda bestämmelser beträlfar, varit utsatt för ett skarpare tadel från högsta domstolens sida, än det som drabbade 1862 års konkurslag. Icke desto mindre erhöll lagen konungens sanktion. Och så mycket större skäl finnes då tll deu förmodan att åtminstone de förestagna bestämmelserna om borgenärsed och ackord, hvilka trågor sannerligen icke äro de minst vigtiga, skola blikva lika lyckliga som den lag, hvilken de afse att ändra och törbätt a. Säkert ir att h. exe. justitiestatsministern skulle tala 1 en mycket större majoritets namn, om han u i underdänighet gälve II. M:t det rådet att lemna högsta domstolens betänkande utan afseende, än han kunde vid det willtälle, då han i fråga om konkurslagens antagande uttalade ett liknande räd.