Göteborgsposten – 11 november 1869, sida 1

stämmelger i konkurslagen i fråga om borgenärsed och ackord; och 4) om införande at ett advokatständ. De flesta Stockholmstidningar, som meddela denna underrättelse, hafva icke lemnat några upplysningar om motiven till högsta domstolens beslut. Endast Nya Dagl. Alleh. innehåller med hänscende till behandlingen af de tvenne sistnämnde bland dessa förslag — Irågorna om förändrade bestämmelser angående borgenär-ed och ackord samt om införande af ett advokatständ — nedanstående redogörelse: Riksdagen hade för sin del beslutit, dels att den, som yrkar att borgenär skall förbindas att edfästa sin fordran, skall åläggas att sjelf underrätta vederbörande borgenar derom, samt i sammanhang dermed att borgenar skall eva rätt att aflagga eden inför domaren på Jandet; dels ock att ackord ej må af rätten fastställas, med mindre detsamma lemnar minst 25 4 åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttr. ckligen förklarat sig ty förutan nöjda med ackordet. Ifvad angår förslaget om sättet för edfästande af fordran, så hafva högsta domstolens tleste ledamöter hufvudsakligen anmarkt, att då konkurslagen väl ej gjort till regel att tvinga borgenär att edtasta sin fordran, men dock tillagt sadan ed den vigt, att underlåtenhet att styrka ifragasatt ed öranlieaer bevakningens lemnande utan afscenae, så ansav högsta domstolen det föga lämpligt att ålägga den, som yrkar edgangen, att sjell och på sin bekostnad ombesörja delgitvandet deraf, då dermed förenade kostnad och besvär skulle kunna lägga hinder i vägen för framställande af de mest betogade elgangspastaåenden. Vidare anmarkes, att då en bestammelse törefunnes för det fall, att borgenär ej kunde fullgöra alagd edgång och ringitva bevis o om inom töreskrifven tid, Saknaucs deremot i förslaget någon föreskrirt. huru sörfaras bör, i händelse under mötte för den, som yrkat edgangen, att delgitva sitt yrkande och förete bevis derom, ett tall, som latt s ulle kunna inträfta, om riksdagens förslag antog Der funnes icke heller t.dligt utmärkt, om edgangspastaenne mot inteckningeeller pantinnahlafvare. sour icke bevakat sin soraran i konkursen, också borde delgifvas honom af den som yrkat edgangen eller om i sådant fall skulle förblifva vid förut gällande bestämmelser. Slutligen ansägs förslaget om det antoges, komma att lägga hinder i vagen för konkursarendens skyndsamma afslutande. denna del af förslaget instämde ätven justitierådet Alexanderson, hvaremot justitierådet Iggeström föreslog ett godkännande af förslaget äfven i denna dess del. Det af riksdagen i samma skrifvelse framställda förslaget om ändring i stadgandet om ackords goukanmande är afstyrkt, deis derför att den härom handlande 104 8 af konkurslagen icke, enligt förslaget, skulle komma att innehalla det genom förordningen d. 12 Sept. 1868 gjorda tillägg deri, att sastställelse aå ackord må vägras på den grund, att sakerhet saknas för ackordets fullgörande; dels derför att högsta domstolens flesta ledamöter ansäge, att riksdagens skrifvelse borde i siu helhet godkännas eller afstyrkas. IIaremot hafva justitieråden Alexanderson och Iggeström, som ansägo förslaget godt, anfört, att det tydligt läge uttaladt i riksdagens skritvelse, att det i den nämnda förordningen gjorda tillligget borde bibehållas, samt att denna tråga myeket väl kunde pröfvas för sig, emedan här förekommo två för hvarandra alldeles främmande förslag, det ena om borgenärseden och det andra om tvangsackordet, ehuru de råkat komma in i samma skrifvelse. Det sjerde från riksdagen utgångna och af hög sta domstolen afstyrkta lagförslaget var det om införande af ett advokatstånd, i hvilket afseende riksdagen föreslagit, att minst två skicklige män skulle bemyndigas att såsom fullmäktige tillhandagå parter, som dem anlita, och skulle desse fullmäktige nänms, vid hofratt och underrätt af rätten sjelf och vid högsta domstolen af konungens nedra justitierevision. Skalet för hössta domstolens flesta ledamöter att afstyrka detta förslag är, att, enligt hvad riksdagens skrifvelse omtormaler och den föreslagna lagtexten innebär, domstols bemyndigande för vissa personer att såsom fullmäktise tillhandaga parter måste antagzas innefatta domstolens vitsord om dessa personers cgenskaper för ett sådant kall icke blott i den skicklighet, som på grund at domstolens erfarenhet kunde bedömas, utan ock i deras moraliska egenskaper och pålitlighet, samt då en förmodan att inom alla domstolars verkningskrets eller i närheten deraf städse skola finnas minst två män, som, af domstolen kände, kunde förtjena ett sådant dess omdöme och vore villige att ett slikt uppdrag sig ataga, synes ick böra, såsom slaget innebär, tagas till grund för ett uvilkorligt ande för domstolarne att meddela ett bemyndigande till sakforarckallet, på sätt förslaget innehaller. Justitieraden Iggeström och Carleson yttrade: vatt, lika obetingadt man kan erkänna nyttan och det snart sagdt oafvisliga behofvet af en duglig och aktninssvärd sakförareklass, lika obetingadt bör erkännas, att en okunnig och samvetslös sakförare ar sämre än ingen, och efter justitierådens förestallning skulle den af riksdagen beslutade lagen icke kunna i en stor del af riket verkställas utan en den rätta meningen illa motsvarande tolkning, till följd hvaraf den genom domstolens bemyndigande rekommenderade sakförareklassen komme att betydligen — —— OWL — ——